Det är tragikomiskt att följa DN-kulturs reaktion på Svante Nycanders anklagelse om att kultursidorna är raktigenom vänster. Deras försvar blir till ett enda långt bevis på att Nycander har rätt.
Blogg I en rad svarsartiklar i DN-kultur (se länklista nedan) hävdar diverse kulturskribenter att Nycanders resonemang om en kraftig politisk slagsida åt vänster på svenska kultursidor inte längre är aktuellt.
Kulturskribenten Ann Heberlein går till hårda personangrepp enligt mall 1A för vänsterdebattörer – och kallar Nycanders analys alltifrån "luddig" till "paranoida vanföreställningar".
Sedan går hon till attack mot liberalismens förespråkare för att ha "glömt bort" jämlikhet, frihet och lika villkor.
Jamen Nycanders poäng var ju att liberaler inte får komma till tals på kultursidorna. Och hur ska de kunna skriva om sin syn på jämlikhet om de aldrig får komma till, i DN och andra medier?
Ann Hebelein går alltså i DN-kultur till storms mot liberaler som inte får yttra sig. Snacka om bevis på vänsterdominans!
Professor Sven-Eric Liedman får sedan på nästan ett uppslag försvara sin Karl Marx, och uppmana liberaler i Sverige att "befria sig från vanetänkandets tröga substanser". Ytterligare ett bevis på hur extremt vänstervridet DN:s kultursidor är.
Sedan får författaren och skribenten Ola Larsmo anklaga liberaler för att inte vilja ha debatt. Han skriver: "tycker mig ha sett försök efter försök från svenskt vänsterhåll att öppna en diskussion om liberalismen - en diskussion som liberaler varit rätt ointresserade av".
Det är alltså liberalerna som inte vill skriva på kultursidorna. Jag känner många liberaler från min tid på Timbro, och de skulle alla utan tvekan skriva om de bara fick. Men liberaler är liksom alla andra som inte är långt ut på vänsterkanten, inte välkomna.
DN fyller sina spalter med Hizbollakramare som Andreas Malm från syndikalistiska Arbetaren. Men några som skrivit böcker på exempelvis Timbro har vad jag vet aldrig någonsin bjudits in (utom Johan Norberg, när han får replikera på grova påhopp). Och att någon som fått förfrågan om att medverka skulle tacka nej är helt uteslutet. Det vore ju en dröm att skriva i Sverige största morgontidning.
Ola Larsmo påstår alltså att liberaler bjudits in. Men den inbjudan kan inte gått till några levande personer.
Skribenten Sverker Lenas menar att Nycanders anklagelse om vänsterdominans motbevisas av det faktum att vänsterskribenter "hjälpsamt försöker visa på liberala vägar ut ur liberalismens kris".
Tillåt mig hånskratta. Att liberaler inte får framföra sina egna åsikter i spalterna kompenseras alltså av att vänsterextremister "hjälper" liberaler att hitta rätt.
Snacka om Stalinfasoner.
Först igår fick till slut en skribent som ÄR liberal komma till tals i DN-kultur. Fantastiskt! En liberal röst på en kultursida. Det är nästan historiskt. Mattias Svensson, redaktör på Neo, konstaterar att de tidigare deltagarna i denna debatt ägnar sig åt karikerande och smutskastning av liberalismen.
Exakt. Och därmed är tesen om kultursidornas antiliberala dominans bekräftad.
Här är DN-artiklarna:
- Därför är antiliberalismen så stark i svenskt kulturliv,
Svante Nycander (18/7) - Så blev institutioner och fakulteter vänsterbastioner,
Svante Nycander (19/7) - Svensk liberalism: Stark i köttet, svag i anden,
Henrik Berggren (21/7) - Luddigt om liberaler,
Ann Heberlein (22/7) - Liberal kultursyn handlar om mångfald och öppenhet,
Svante Nycander (5/8) - Det är nödvändigt att utmana sina värderingar,
Ann Heberlein (9/8) - Därför är liberalismen kluven,
Sven-Eric Liedman (10/8) - L-ordet i ansiktet är en hedersbetygelse,
Björn Wiman (10/8) - Etiketten ”liberal” på vilken hållning som helst i dag,
Ola Larsmo (12/8) - Liberalismen har alltid haft svårt för lika rättigheter,
Sverker Lenas (13/8) - Förenklade karikatyrer av liberala portalfigurer,
Mattias Svensson (16/8)
