Män är ledare. Kvinnor är det synd om. Så kan man sammanfatta feministernas ständiga tjat om att kvinnliga politiker blir hårdare granskade i medierna. Jag menar att allt sådant prat är självuppfyllande.

Blogg Så är då diskussionen igång igen. Hur synd är det om de stackars kvinnor som ägnar sig åt politik? Den danska journalisten och författaren Hanne-Vibeke Holst lyfts fram i Helsingborgs Dagblad, i ledaren Kvinnliga politiker hanteras tuffare av medierna.

Hon anser att kvinnor drabbats av en modern variant av gamla tiders häxjakter. Tidningen skriver:

"Invändningen mot det här resonemanget är naturligtvis att den som har makt eller eftersträvar makt ska granskas, alldeles särskilt om vederbörande gjort något som kan och ska ifrågasättas. Men Hanne-Vibeke Holst menar att den manlige politikern lättare får mediernas förlåtelse än den kvinnliga.

Politiken har sin tjatfaktor och journalistiken sin. Och det bär trolighetens prägel att medierna, medvetet eller i bästa fall aningslöst, är mindre benägna att släppa en kvinna av kroken än en man. Vad det då beror på, bortsett från Holst patriarkaliska förklaring, är kanske att kvinnliga politiker har en mer personlig profil, bjuder på mer av sig själv, är öppnare. När så affären är ett faktum samlas allt bränsle till bålet, antingen det hör till saken eller ej."

En annan förklaring är att kvinnor uppfattas som svagare eftersom feminister hela tiden uppehåller sig vid tanken att kvinnliga ledare är offer som det är synd om.

Jag vill påstå att feministerna på detta sätt låter pratet bli en självuppfyllande profetia. Såväl kvinnor själva som deras omgivning tycker så synd om en jagad politiker att de anser det bäst att hon avgår. En man däremot förväntas ta strid eftersom han inte är ett svagt offer.

När personer med referensramar som förut inte funnits i den högsta makten ger sig in i denna den  allra hetaste, tuffaste och hårdaste miljön, bör de sist av allt utmåla sig som offer för maktkamp. Innebörden av det budskapet är att man inte räcker till när det blir tufft. Då ska man heller inte vara där. 

En anledning till att Barack Obama som afroamerikan kunde bli president var att han inte spelade an på hur utsatta offer de svarta i Amerika varit. Han förde en valkampanj där han stod över frågor om ras (som president har han delvis misslyckats med det).

En avgörande faktor för att Margaret Thatcher blev efterkrigstidens mest framgångsrika premiärminister var att hon inte spelade an på att kvinnor skulle vara offer för män. Hon stod över frågor som gällde genusperspektiv.

Den som tar sig an den yttersta makten med erfarenheter som tidigare inte funnits med där, ska inte använda dessa andra egenskaper för att utmåla sig som offer. Då diskvalificerar man sig från att uppnå de högsta och svåraste jobben.

Så länge kvinnor ser sig som offer blir det omöjligt att för en större valmanskår förklara varför man ska ha de högsta jobben som kräver att man vågar fatta svåra beslut.

Först när man slutar gnälla och istället lägger lika mycket energi och kreativitet i strävan att nå den yttersta makten som män, kommer man att nå dit.