Det var ett dogmatiskt sommartal som Mona Sahlin höll idag på söder i Stockholm. Frågan är om sluggerretoriken fungerar på osäkra väljare.

Blogg Visst kritiserade Fredrik Reinfeldt motståndarna i sitt sommartal igår. Men han gjorde det genom att peka på konkreta exempel där socialdemokraterna talar emot sig själva. Reinfeldt vädjar till väljarnas förnuft.

När Mona Sahlin talar är det personliga påhopp. Hon tar heder och ära av sina motståndare. Hånar. Förlöjligar. Anser dem genuint onda. Politiken är svart-vit. Sahlin vädjar till väljarnas mest primitiva känslor.

I alla tider har socialdemokrater använt den buffliga retoriken eftersom den gått hem. De har suttit vid makten och självsäkerheten gjorde dem större och förminskade den oftast förlorande borgerligheten.

Väljarna delade den världsbilden. Därför att den ofta stämde. De borgerliga partierna har under 1900-talets andra hälft haft en remarkabel serie odugliga partiledare. De har sympatiserat mer med S än med andra borgerliga, som Ola Ullsten och Bengt Westerberg. Eller varit sekteristiska, sett till det egna partiet och inte vuxna att leda landet, som Ulf Adelsohn och Olof Johansson.

Men när Mona Sahlin nu använder denna härskarteknik i sitt sommartal är det som om musen röt.

I mina öron saknar hon all trovärdighet att agera den mästrande ledaren av nationen, som läxar upp de borgerliga som om de vore hennes elever.

Tvärtom har de fyra borgerliga partiledarna och Anders Borg visat att de både kan och vill regera landet med kompetens, trygghet och stabilitet.

När Mona Sahlin hånar dem blir det löjligt. De har gjort så mycket mer än henne i regeringsställning. Hon har inget att backa upp självgodheten med.

Och då blir det bara löjligt.

Att jag tycker så, kan knappast vara en överraskning. Men jag tror att jag här uttolkar vad mycket stora delar av svenska folket tycker. Och det är Mona Sahlins problem.