

Litteratur Förre debattredaktören Mats Bergstrand har gjort kortbiografin om Ola Ullsten (f 1931) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Bergstrand skriver om hur det kom sig att Ola Ullsten som 26 åring hamnade på Folkpartiets riksdagskansli 1957:
"Efter avslutade socionomstudier och fullgjord militärtjänstgöring i Stockholm såg Ullsten ingen annan utväg än att åka hem till Västerbotten igen och en tjänst på länsnykterhetsnämndens kontor i Umeå. Kvar i Stockholm fanns polaren Bo E Åkermark [som] ringde upp Ola:
– Nu har jag hittat ditt jobb. Du ska bli sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp.
– Är du inte klok. Jag kan inte stava till politik."
Men så blev det. Bergstrand resonerar om varför Ullsten inte hamnade i Socialdemokratin, vars värderingar han i mångt och mycket delade. Men Ullsten var kritisk till Sovjetunionen och socialdemokratins överslätande inställning till stormaktens ockupation av Baltikum.
Men närheten till socialdemokratin fanns där. Ola Ullsten kom att flitigt umgås med dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson. Bergstrand skriver om deras relation:
"Ullsten och Carlsson skulle komma att umgås en hel del på tu man hand under den här perioden. De träffades på Gotland där båda hade fritidshus. De valdes in i riksdagen samma år, 1964. [...] Att de båda hade två döttrar och körde omkring i likadana Saab-bilar bidrog också till att stärka samhörigheten."
När Ullsten 1973 åkte ur riksdagen såg statsminister Olof Palme till att erbjuda en folkpartistisk riksdagsman som stod högre upp på riksdagslistan än Ullsten ett luckrativt jobb som innebar att denne lämnade riksdagen, en plats som Ullsten därmed kunde fylla.
Bergstrand uppfyller bokprojektets strategi att studera statsministrarna ur deras eget perspektiv, så att bevekelsegrunderna för dem som personer står i fokus. Det är helt rätt. Ska man förstå dessa historiska skeenden, måste man försöka förstå hur huvudpersonerna tänkt och tyckt.
Men Ullsten var, likt den frisinnade statsministern och vågmästaren Carl Gustaf Ekman, en taktiker som gärna spelade ut andra för att nå egna kortsiktiga syften, snarare än att se till grundläggande värderingar. Och då måste förmågan att uppnå de egna målen analyseras. Här delar jag Bergstrands hårda omdöme:
"Sammantaget framstår Ola Ullsten lite som nyttig idiot."
Ullsten och Ekman symboliserar förklaringen till det långa socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige. Det är företrädare som säger sig stå för liberalism och individuell frihet, men som inifrån det borgerliga lägret slår sönder möjligheterna att samla ett regeringsalternativ mot socialdemokratins kollektivism.
Det var därför Ullsten kunde bli statsminister 1978, sedan Fälldins första regering spruckit. Många inom socialdemokratin reagerade våldsamt mot att Palme släppte fram Ullsten som statsminister.
Motivet för S-ledningen var att spräcka borgerligheten för gott. Ullsten hade spelat under täcket med ledande socialdemokrater i årtionden. Nu skulle man locka över folkpartiet på den röda planhalvan.
Nu gick inte folkpartisterna med på detta. Thorbjörn Fälldin var den samlade borgerlighetens statsministerkandidat också i valrörelsen 1979. Han hämtade upp ett stort opinionsunderläge och de tre borgerliga partierna fick förnyad majoritet i riksdagen.
I det läget kunde inte folkpartiet svika och gå över till den röda sidan. Ja, inte hela partiet, men däremot Ola Ullstens nära medarbetare Carl Tham som så smångingom blev S-minister.
Jag avskyr denna sorts taskspeleri.
Om man anser att staten ska styra människornas liv, då är man socialist och ska engagera sig på den röda sidan. Inte låtsas att man är liberal, men ändå stå för ett utpräglat förmynderi.
De statsministrar jag således tycker minst bra om är Ola Ullsten och CG Ekman. Deras velighet har varit förödande för att bilda front mot högskattesamhället.
Istället för kortsiktig taktik ska politiker se till sina grundläggande värderingar och verka för dem. Det gjorde inte Ullsten. För det är han värd kritik.
Se tidigare recensioner: Thorbjörn Fälldin, Olof Palme.