SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (XVII): Fälldin är mannen som fällde Socialdemokratin genom att få de borgerliga att samarbeta. 1976 begick han "statskupp" genom att vinna valet efter 40 år av S-segrar.

Litteratur Valresultatet 1976 var så chockartat för socialdemokraterna att Marita Ulvskog, senare partisekreterare och kulturminister, kände Fälldins seger som en "statskupp". Partiet hade blivit av med makten.

Socialdemokratiske ledarredaktören Olle Svenning har skrivit kortbiografin om Thorbjörn Fälldin (f 1926) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers). Svenning har intervjuat Fälldin uppe i Ångermanland, han är ju den äldst levande statsministern. Boken blir till en saklig genomgång av händelserna under Fälldins karriär, och Svenning medger att Fälldin tillhör landets främsta politiker genom att avrunda boken under rubriken "Bondeledaren som förändrade politiken".

Svenning skriver:

"I grunden handlade Palme-Fälldinkonflikten om politisk makt. Om en socialdemokrati som för första gången var hotad och om en borgerlighet som äntligen fått en ledare som var ett trovärdigt alternativ till en sittande socialdemokratisk regeringschef. [...]

Motsättningen handlade i hög grad också om andra ideologiska dimensioner [än höger-vänter]: centralism-decentralism, urbanisering-levande landsbygd, kulturradikalism-socialkonservatism [...]

Thorbjörn Fälldin symboliserade en ny center. Han uppfattades allt oftare som en upprorsman mot den ohämmade industrialiseringen och rovdriften med naturen. Björn von Sydow berättar i en intervju att Tage Erlander tidigt varnade för Fälldin: ' Han angrep socialdemokratin från vänster, men med högerargument '. Erlander trodde att Olof Palme skulle få svårt med Fälldins civilisationskritik. ' Vi är värnlösa mot Fälldins kritik ', sa Erlander."

Svenning summerar kärnkraftsstriden, som blev en symbol för dessa andra samhällsperspektiv:

"Den borgerliga valsegern 1976 skymdes av den stora frågan: skulle de tre partierna kunna samverka i regeringsställning trots motsättningarna om kärnkraften. ' Jag trodde det ', säger Fälldin. ' Jag trodde de skulle acceptera villkorslagen eller att de åtminstone skulle gå med på en folkomröstning, om vi inte kunde enas'."

Fälldins strategi var att villkorslagen, som ställde krav på kraftbolagen att de måste kunna visa hur kärnavfallet ska slutförvaras i tusentals år, skulle bromsa kärnkraftsutbyggnaden. Men genom villkorslagen flyttades debatten från kärnkraftens vara eller icke vara, till frågan om paragraferna i villkorslagen kunde anses uppfylda så som de var skrivna. Om detta blev det lång strid i regeringen, som slutade med att regeringen avgick i oktober 1978, när Fälldin inte fått med sig M och FP på att tillgripa folkomröstning i enlighet med regeringsdeklarationen.

Formellt var det alltså M och FP som spräckte regeringen.

Och paradoxalt nog var det Olof Palme som, bara sex månader senare, meddelade att Socialdemokratin efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg krävde folkomröstning. Men nu satt en FP-regering som gjorde upp med S om att det skulle vara tre linjer, inte ja och nej som Fälldin krävde. Därmed skapades den oklarhet vi sedan levt med till i juni i år, då Maud Olofsson genom ny energilag fört bort frågan från politiken och gjort det till en fråga för energimarknaden.

Jag tycker kärnkraften tar för stort utrymme när Fälldin diskuteras. Det mest intressanta är de annorlunda värderingsperspektiv som han förde in i politiken. Jag utvecklade dem i en artikel i Axess i våras, Två politiker - två världar.

Fälldin var också den som vågade föra samman de borgerliga partierna och organisera ett trovärdigt regeringsalternativ till Socialdemokratin. Han hade ett strategiskt tänkande som tidigare borgerliga ledare saknat. Som person var han garanten för att Sverige kunde regeras av regering med annan politisk färg.

Han hade dock inte partiapparaterna med sig, inte ens sin egen. Partierna var sekter och de ville inte agera för att ge något annat borgerligt parti gratispoänger. Bara Fälldin personligen höll samman regeringsalternativet. Alla andra slet och drog i olika riktningar.

Ur det perspektivet är det en bedrift att inte bara vinna ett val, utan också återval 1979. Fälldins förtroende i svenska folket var mycket stort.

Ekonomiskt fick han regera i lågkonjunktur där statsfinanserna var körda i botten. Ändå innebar Fälldinregeringarna ett historiskt skifte. Som Mats Svegfors sagt, skedde det egentliga regeringsskiftet inte 1976 utan 1980. Det var 1980 som regeringen började spara i statsbudgeten, bland annat genom karensdagar i sjukförsäkringen. Under årtionden hade staten expanderat kraftigt från år till år. Nu vände trenden.

Skattetrycket var 52,9 procent av BNP när Fälldin tillträdde och tog över socialdemokraternas statsbudget för 1977 och de var 50,6 år 1982. En minskning med 2 procentenheter är inte mycket men det är åt rätt håll och det var under lågkonjunkturer.

Fälldin är också den ende statsministern sedan 1932 som inte varit yrkespolitiker sedan unga år. Han var lantbrukare och startade med så små resurser att Lantbruksnämnden först vägrade honom att driva jordbruk. Det ansågs inte kunna bära sig. Här grundlades Fälldins starka skepsis mot  statens och myndigheternas så kallade experter. Fälldin stod alltid på medborgarnas sida, intog de många människornas perspektiv. Mot en centraliserad stat.

De värderingarna vill jag gärna se mer av i dagens politik.

Se TV-intervju med Svenning om Fälldinboken (UR Play) och mer om Fälldin här.