Förr hade Socialdemokratin högt förtroende i centrala samhällsfrågor som ekonomi och jobb. På senare år har partiet istället blivit lättviktigt, man talar helst om könsneutrala offentliga toaletter. Vart tog tyngden vägen?

Blogg I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson, Symbolen för ett parti som faller sönder:

"I stället för att profilera sig som ett parti som axlar ansvaret för de stora frågorna, som jobben eller utbildningen, har Socialdemokraterna på senare år valt att locka lätt identifierade nischgrupper.

När Mona Sahlin som ny partiledare listade viktiga frågor blev den första ' Likställ äktenskapen helt oavsett kön '. [...] Först nu, i valrörelsen, har man börjat försöka framställa Sahlin som statsman. För sent.

Häromveckan gjorde Carin Jämtin, ledare för S i Stockholm, ett symptomatiskt utspel; hon föreslog att alla offentliga toaletter skulle vara könsneutrala. Så talar ett parti som har förlorat förmågan att urskilja vad som verkligen är viktigt."

Partiet har genomgått en märklig förändring sedan vänsterradikala året 1968, då Socialdemokratin började tappa greppet.

Med Per Albin och över Erlander drev inte Socialdemokraterna upp skattetrycket över OECD-snittet. Man lät arbetsmarknadens parter göra upp, utan statlig inblandning. Det fanns en stark teknikoptimism och framtidstro inom rörelsen. Man var för kärnkraft.

Med Olof Palme höjdes skatterna från lagom till världsextrem nivå. Staten lade sig i arbetsmarknaden genom detaljerade lagar om anställningsskydd, medbestämmande etc. Rättigheter blev viktigare än ekonomisk tillväxt och utveckling.

Under Mona Sahlin har man gått än längre genom att bli skeptisk mot såväl teknik som tillväxt. Bidragen ska höjas, och finansieras genom att straffa dem som jobbar. Man är besatt av att utradera könsaspekten för människor, vad det nu har med politik att göra. Toalettköer är viktigare än ekonomisk politik.

Socialdemokratin har tömts på alla tunga frågor. Kvar är en nervös jakt på medieuppmärksamhet i frågor som bara intresserar en liten klick ute på vänsterkanten.

Vart tog framtidsoptimismen vägen? Tilltron till att näringslivet, om det fick verka ostört, skulle skapa tillväxt som man sedan kunde vara med om att fördela?

Svaret är väl att Socialdemokratin förr var ett unikum i västvärlden. Ett teknik- och framtidsoptimistiskt vänsterparti. Idag är man traditionell europeisk vänster, och den har alltid varit dyster, pessimistisk och inriktad på att straffa företag snarare än på goda villkor för välståndsskapande krafter.

Från att ha varit symboliserad av en rejäl industriarbetare som gör sitt dagsverke utan knot därför att arbetsmoralen sitter djupt, liksom stoltheten i att göra rätt för sig, symboliseras Socialdemokratin idag av en tatuerad bidragstagare som kräver sina rättigheter men aldrig haft en tanke på att bidra med något till samhället själv.

Socialdemokratin har blivit partiet för de som misslyckats och är bittra, som skyller på andra och kräver att någon annan ska ta hand om dem, lösa deras problem, därför att de anser sig ha rätt till det.