Valrörelsen blir till ett slags politisk kvacksalveri. Först skrämmer politiker upp medborgarna om något påstått samhällsproblem, sedan visar man sig handlingskraftigt genom att agera emot det.

Louise Persson En sak som ofta slår mig inför valspurtar är de två sammanhängande tendenserna att den yttre retoriken blir glättigare, förenklad och ytlig, medan den inre partidialogen blir allt tamare ju närmare valet man kommer. Det vill säga mer krut läggs på roliga valaffischer, hurtiga vallåtar, och sist så dämpas intern kritik mot mindre genomtänkta utspel av partirepresentanter.

Den kritiken kan finnas internt, men når inte ut, för det skulle inte se bra ut. Det kan tyckas inte så märkligt eller konstigt, för man har kanske bara en dryg månad kvar på sig att mobilisera sina väljare och inte minst de osäkra och velande röstarna. För ett mindre parti är det frågan om att vinna eller försvinna.

Ideologi och idédebatt, de stora idéerna lyser med sin frånvaro, smarta lösningar på verkliga problem saknas, och det är allt smärtsamt påtagligt. Taktik och strategi blir viktigt för att lyckas få uppmärksamhet, och gärna positiv sådan, och då hamnar frågor som får politikerna att se handlingskraftiga ut långt upp på listan.

En sådan klassisk fråga är krafttag mot brottslighet och knark, och har länge varit populärt för att mobilisera röstare. Kombinera det med antingen barn eller integration, eller allt sammantaget, och succén kan vara given, eller – så har det fungerat.

Knarkhundar på skolor. Pissprov på barn. Slöjförbud. Allt detta behövs för att vi har skolkande ungar och ungdomar på en reggaefestival som röker marijuana. Allt fungerar just för att det är lätt att skrämma upp "verklighetens folk" och få dem att tro att ungarna halkar ner i ett knarkträsk bara för att det inte är straffbart att röka en spliff eller så växer ungar upp till kriminella i förhandsdefinierade problemområden aka "invandrartäta områden", eller att muslimers konstiga kläder är så problematiska att man måste ha en lag.

Det är så man kan läsa av den senaste veckans olika utspel som kommer i rask takt. Skrämselfaktorn fungerar att skrämma upp medborgarna med och genom vilket man sedan kan framstå som handlingskraftig. Först hittar man på ett gigantiskt problem och sedan kommer man med den egna lösningen. Ett slags politisk kvacksalveri.

Det är därför inte heller underligt att justitieminister Beatrice Ask förutsägbart går ut i Aftonbladet och försvarar den antiliberala narkotikapolitiken med att det skulle inte bli fallet - utan logiskt sett liberalt - med en röst på de rödgröna. Hur det nu än är med den saken så visas framför allt det berömda krafttaget! Krafttag är viktigare än liberala värderingar, och vetenskap också för den delen, och därför taktiskt viktigt inför valet.

När så Björn Fries och Björn Johnson följer upp detta med att kräva en utvärdering av lagen som kriminaliserar eget bruk, och om man inte avser göra någon sådan är det bättre att riva upp lagen. Och både Fries och Johnson vet vad dem pratar om, och kan bland annat peka på hur polisen meningslöst haffar kända missbrukare för att det visar - återigen - krafttag.

Svaret blir enastående makabert då Ask tillsammans med Maria Larsson går till attack mot Fries i sin egenskap som socialdemokratisk riksdagskandidat och visar samtidigt prov på någon slags härskarteknik genom att ignorera den totalt partilöse Johnson.

Svaret inkluderar inställningen att det är något självklart bra med att haffa människor för att ha rökt marijuana på en reggaefestival. Men det är ju just denna så kallade självklarhet som Fries och Johnson ifrågasätter, men som inte får något svar utom som ett sätt att attackera socialdemokraterna.

Någon utvärdering vill man inte alls gå med på, inte ens en riggad. Och varför skulle man vilja? På så vis kan man ju hålla liv i en fråga som uppenbarligen ger klang ute i samhället och upplevs som farlig och som det därför behövs krafttag mot. Det blir uppenbart en strategi mer än något som kan kallas rationellt.

För att exemplifiera: dels hävdar Ask och Larsson att festivaler som denna är ett typexempel på när ungdomar kommer i kontakt med knark för första gången: vilket det inte finns någon forskning som kan bekräfta, snarare att knark får man tag på lätt överallt. På en festival som kryllar av poliser, nej inte så troligt.

Sedan hävdar duon att "många förstagångsbrukare hade därmed inte fått det uppvaknande som ett myndighetsingripande kan innebära": men detta är inte heller sant eller visat, de flesta som avstår verkar vida mer bry sig om sin hälsa än att det är kriminaliserat, och vidare är att de allra flesta som provar röka marijuana varken fortsätter med det eller andra droger.

Och så där kan man hålla på att försöka bemöta det här "krafttaget", men vad som är mest oroande är tendensen att hålla fast vid dessa politiska idéer bara för att det är lätt att skrämmas. Ask och Larsson blir därför själva ett typexempel på hur man klamrar sig fast vid sagor och fantasier i hopp om att det ser ut som de bryr sig, men de bryr sig i själva verket inte alls om barnen eller ungdomarna, utan om sin maktposition. Deras idéer hjälper ingen annan än den egna politiska karriären.

Denna valspurt är inte annorlunda, ytterligare en i mängden av förutsägbara utspel, alltjämt extra tragisk för alla oss som letar efter alternativ som hanterar verkliga problem istället för att skapa problem där de inte finns.
 

Louise Persson är libertarian, beteendevetare, utredare, författare och bloggare. Intresserar sig för frihetliga och liberala frågor, feminism, integritet, och brinner för tämligen "obekväma" samhällsfrågor som exempelvis narkotikapolitiken.