I det längsta har jag skjutit upp denna krönika i förhoppning att regeringen eller oppositionen, gärna i dagligt mediekrig, skulle presentera det optimala valfläsket: årets semester förlängs automatiskt med två månader – möjligen två år om opinionssiffrorna talar för jämnt lopp...

Peppe Engberg Jaha, det var det. Svalornas ungar har lämnat boet. Svanarna har flyttat ut till Simpan. Den ensamma sälen har tagit sig vatten över huvudet och havet ligger tomt.

I det längsta har jag skjutit upp denna krönika i förhoppning att regeringen eller oppositionen, gärna i dagligt mediekrig, skulle presentera det optimala valfläsket: årets semester förlängs automatiskt med två månader – möjligen två år om opinionssiffrorna talar för jämnt lopp – särskilt för skäggiga redaktörer, som trivs bra vid havet och som därför gärna avstår jobbavdrag till pensionärer och tonåringar och som helt enkelt känner att han mår dåligt av att dra på sig långbrallorna.

Arbete är en rättighet, eller hur? Radion står visserligen på för sommarpratarnas skull, men då och då och hör jag även i denna valrörelse att partiföreträdare hävdar att arbete är en rättighet.
Fine!
Härmed avstår jag min rättighet och stannar i min blygsamma koja vid havet. Skicka gärna en check och tala om hur det går för er andra.
Förresten, inte.
Sätt in ev. överskott på mitt konto.

Jag vet att det bara är en dröm. Socialarbetarvänsterns idémässiga seger över de gamla arbetarrörelseidealen på 1970-talet, innebar visserligen att arbete blev en rättighet i den politiska retoriken.
Jag vet, ty jag var med – det började redan 1970 på Sopis i Örebro, där vi vänsterstudenter röstade för grupptentamen, eftersom det gjorde att vi slappkukar P.T.V. kunde åka snålskjuts på de ambitiösa flickornas bekostnad.
I kollektivets namn.
 
Vänstern försöker fortfarande få oss att tro att arbete är en rättighet. Så här års inser vi att det är en illusion. När det kommer till kritan gäller den gamla folkhemsprincipen: Arbete är en skyldighet.
En skyldighet som i bästa fall fördelas efter förmåga – inte efter börd som i det gamla klassamhället, inte heller efter olust inför arbete som tills nyligen frodades i det post-folkhemska Bidragssamhället.

Jag fattar alltså. Även när jag badar naken här ute på udden inser jag vad som gäller: Den som inte arbetar ska heller inte äta.
Särskilt inte rökt öl och inbakad lax – eller ens cujunmarinerad sill och nyrökt makrill från Blomlöfs i Brömsebro.

Det är trist, men sant: Arbetslinjen gäller även mig. Alltså får det bli en sista flaska Allesverloren.
Vinet är gott, men så här i semestersolnedgångens sista skälvande minuter passar myten dessutom som hand i en trädgårdshandske märkt av tjära och revor från hagtornsbuskar och björnbärssnår.
Allt är förlorat. Semestern ÄR slut.

Vart tog alla dagar vägen? Jag har förvisso byggt en ateljé vid havet (bildbevis).
Jag har badat i dito hav, nästan dagligen och nästan frivilligt (min kropp är trots allt gjord för att flyta i Medelhavets 28 gradiga vatten).
Jag har njutit av sköna damers sällskap (särskilt tack till Margareta, 86), köpt färskt bröd av holländaren i kiosken i Skeppevik, tittar på rosor i Kristianopel, byggt ännu en veranda och grillat minst ett ton spanska korvar på verandan i lovart.
Men ändå.
Om arbete ändå vore en rättighet…

PS. T ex har jag inte hunnit berätta om Amaralitetsrådet och krigshjälten Clas Johansson Uggla som gick med Gripen och Kronan under här utanför udden där den tappres tappre släkting – redaktören Uggla – vadar i havet. Det får bli nästa sommar. Du får en teaser här.