Så här i valtid diskuteras politikerrollen, och för mig är det självklart att demokratins kärna är dialogen mellan medborgare och politiker. Förtroende kan bara byggas om man känner makthavarna.

Blogg Politiker bör inte söka kändisskap skriver Borås Tidning i dagens ledaren Sanningen om politiken:

"Det är lätt att förstå varför politiker gärna vill undfly anonymitetens gråa tillvaro. Men ur ett demokratiskt perspektiv är det snarare mer intressant att se till politiken än till politikerna. Måttet på om en politiker har fullföljt sitt mandat ska inte mätas i hur känd han eller hon är utan hur denne har skött sitt mandat.

[M]ånga politiker kommer aldrig att bli kända på att engagera sig i långa förhandlingar, omständliga utredningar eller mödosam opinionsbildning. Inte desto mindre är det i denna anonyma tillvaro som grunden för demokratin läggs. Inte på röda mattor. Inte på champagnebjudningar."

Men jösses. När jag menar att politiker i demokratins namn måste bli kända syftar jag naturligtvis på att de gör sig kända som politiska aktörer, inte som ytliga champagnedrickare eller premiärlejon.

Har kändisskapet reducerats så totalt att man numera bara kan bli känd för ytligt trams? Nej. Jag tror att en djupt engagerad politiker kan nå kändisskap för sin politik, för sina tal, för sina beslut.

Det gråa och anonyma arbetet ska naturligtvis utföras, men det kan politikers medarbetare sköta. Tjänstemän. Politikerrollen är en annan. Den handlar om ledarskap. Om att fånga de många människornas intresse.

Och det är helt olika personligheter som behövs för ledarskap och för att lägga konkreta lagförslag och budgetar. Det är sällan dessa egenskaper förenas i en person. Därför - låt politikerna vara dem som med väljarna diskuterar politik och för fram sina politiska budskap. Och låt sakkunniga experter backa upp dem med underlag.

Redan Aristoteles konstaterade att demokrati bara fungerar om väljarna personligen känner till och respekterar dem man har att välja. Kollektiva partilistor är egentligen odemokratiska. Anonyma personer kan inte väljarna ha förtroende för – eftersom de inte har en aaaaning om vem de är. Det är också svårt för politiker att föra dialog med väljarna, om dessa inte vet vem det är de talar med.

Politik handlar om förtroende. Och det knyts till person, inte organisation.

Närmare mitt synsätt ligger Helsingborgs Dagblad som i dagens ledare skriver, Förstärkt personval:

"Om väljarna fråntas möjligheten att möblera om i rangordningen genom att kryssa finns risken att vi får fler "lydiga" politiker som aldrig vågar avvika från partilinjen och följa sin egen väg.

I nordvästra Skåne ligger nu flera kandidater i startgroparna inför sina personvalskampanjer, som vi kunde läsa om i gårdagens tidning. De måste profilera sig för att ha en chans. De måste verkligen gå ut och möta sina väljare och tala om sina hjärtefrågor. Det är positivt i sig, även om de inte når hela vägen fram och får ihop tillräckligt med kryss. [...]

Partierna måste också bli bättre på att marknadsföra sina olika kandidater och tala med väljarna om personvalets möjligheter."

Ja, demokratins kärna är dialogen mellan väljare och dem som vill bli valda. Då måste väljarna känna till vilka politikerna som ställer upp i val är. Man kan inte föra dialog med ett parti. Det är alltid människor av kött och blod som står för partiernas politik, och det är dessa företrädare som man kan känna förtroende och respekt för - eller i misstroende inte lita på.

Demokrati är en levande process. Därför måste människor stå i fokus. Det är människor som kan förmedla budskap.