ANNONS

Janouch på Dagens PS: ”Sjukaste jag upplevt”

Katerina Janouch skriver på Dagens PS Debatt om hur Publicistklubben kört över henne. "Sjukaste jag upplevt".

”De vill nog inte att du kommer så att de kan sitta och prata om dig i fred.”

Orden var en journalistväns, när jag berättade att jag bjudits in till Publicistklubbens debatt den 23/1 2017, där rubriken var ”Misstron mot medierna – har vi oss själva att skylla?” – och att jag tackat ja, men att jag några dagar senare avbokades med motiveringen att en annan person bjudits in i mitt ställe.

Vi skrattade lite åt saken. Jag tänkte, självklart kommer de inte prata bakom ryggen på mig. Så går det inte till i Sverige idag. Klart man inte pratar om en person i ett offentligt sammanhang utan att vederbörande kan försvara sig och lägga fram sin syn. I synnerhet inte om temat på debatten är just misstroendet mot media.

ANNONS

Du kan aldrig gissa vad som hände sen! På Publicistklubbens debatt ägnade man en god stund åt att diskutera icke-närvarande mig ur olika perspektiv, fick jag veta samma kväll. SVT:s  programdirektör Jan Helin, som jag ofta champagneskålat med i diverse halvprivata sammanhang, hävdade att SVT:s vinklade och agendasättande ”faktagranskning” av mina uttalanden var korrekt och att SVT inte gjort något fel, trots att man medvetet framställt mig i negativ dager. Under rubriken ”Sant-och-falskt” har de i flera dagar publicerat ett missvisande uttalande om mig och underlåtit att stoppa detta, trots att jag kontaktat dem med krav på rättelse. Ingen har varit intresserad av att lyssna på vad jag har att säga – trots att jag gång på gång erbjudit mig att ställa upp i debatter eller att i intervju berätta vad jag menar.

Bakgrunden är intervjun jag gav i tjeckisk webb-teve i början av januari. En intervju som plockades upp av en tjeckiskfödd journalist på DN vilket ledde till ett infekterat bråk om den så kallade ”Sverigebilden” utomlands och där jag i dess ytterlighet till och med anklagats för att vara rysk desinformatör och rasist.

Det hela har vuxit och förvridits och har nu kommit att handla om helt andra saker än vad jag sagt eller inte sagt och hur jag uttryckt mig (på tjeckiska). Det mest graverande är hur ledande maktpoler som DN, SVT och statsminister Stefan Löfven behandlat mig  – en enskild medborgare – som använt min grundlagsskyddade rättighet  att uttrycka min personliga syn på Sveriges utmaningar och den krisartade situationen som landet befinner sig i. Här står alltså den grundläggande demokratiska principen om yttrandefrihet på spel.

Jag kom till Sverige 1974 som 10-åring och blev mobbad av mina klasskamrater för att jag var en ”jävla utlänning”. Mer än 40 år senare upplever jag samma sak, fast nu i en annan och mycket mer skrämmande form.  Mobbingen bedrivs från den högsta maktens korridorer och från mediaelitens slutna rum. Där sitter välmående gossar som alla heter Jan, Fredrik, Anders, Henrik, Jonas, Peter, Hynek, Johan, Jack, Özz med flera och förfasar sig över att en kvinna från Östeuropa har mage att offentligt säga det som stått i tidningarna i flera års tid. 2014 gick Stefan Löfven till val på devisen ”Sverige håller på att gå sönder”. 2017 undrar jag om han lyckats laga stackars Moder Svea, såsom han lovade väljarna?

Jag funderar på varför just jag utsätts för denna Kafka-artade behandling. Jag är visserligen journalist och känd i min roll som författare, men långt ifrån den maktposition som möjligen skulle ha legitimerat medias besatthet av mig . Som dotter till en dissident, känner jag stundtals att det var enklare att vara oliktänkande i en kommunistdiktatur. Där var det åtminstone uttalat vad som var förbjudet. I Sverige låtsas man att allt är tillåtet. Men i själva verket är det långtifrån så och det gäller att navigera skickligt så man inte blir utfryst ur etablissemangets värmestuga.

Det är för att du är kvinna, den här mansklubben tål inte tjejer som sticker upp, säger några. Det är för att du själv är invandrare, grabbarna är rasister innerst inne och anser att bara vita män ska få komma till tals, förutom några inkvoterade som pratar enligt uppgjort manus (en ståuppkomiker, till exempel). Du är för kaxig! De vill visa sina muskler och bryta ner dig, så att du lär dig att du ska rätta in dig i ledet, spekulerar andra.

Hur det än står till är det inget mer än en skandal. Hela historien är absurd från början till slut och Publicistklubbens agerande är ryggradslöst, fegt och riktigt, riktigt fult. Att inte grabbarna skäms är en gåta.

Att försöka tysta en obekväm röst, eller få den att framstå som lögnaktig fast den bara berättar om vad som pågår, är farligt för demokratin. Om media förlorar alltför stort i förtroende hos allmänheten blir fältet fritt för vilken propaganda som helst. Nu är hög tid för media att vara självkritiska – inte att stänga ut den som på allvar vill debattera viktiga frågor. För det finns inget så kränkande som att bli talad om istället för till. Så nästa gång, kära Publicistklubb, så förväntar jag mig att ni står fast vid er inbjudan om ni tänker tala om mig. Jag kommer gärna.

LÄS ÄVEN: Publicistklubbens ordförande Björn Hägers replik på Katerina Janouch debattinlägg [DagensPS.se] >

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS