ANNONS

Maoglasögon duger inte som förklaring

Bild-1.png

Veckans mest omdiskuterade reklam är signerad Forum för levande historia. Den är gjord med ett tidstypiskt och fyndigt reklamgrepp.
Jävligt rolig, var min första kommentar när jag fick mig den tillsänd av arrangörerna. Att reklamen är rolig, håller jag fast vid. Jag köper inte invändningarna hos mina principfasta åsiktskollegor. Även statliga institutioner behöver göra reklam för sig. Och varför göra dålig reklam, när det är bra reklamgrepp som funkar? Jo förresten, det finns en invändning: i det här fallet har reklamen blivit en ursäkt att inte diskutera huvudfrågan. Som så mycket annan reklam riskerar reklamen att vi glömmer vad den gör reklam för. Titta själv.
Vad lärde du dig?

ANNONS
ANNONS

Jag träffade Gunnar Bergström på invigningen av Kampucheutställningen på Forum för Levande Historia i veckan. Det var länge sen sist. ”Demokratiska Kampuchea” har åter blivit Kambodja och vi pratar om då och nu.
För trettioett år sedan kunde ingen av oss drömma om att vi skulle mötas här och nu.
Särskilt inte Gunnar, som plötsligt gör rubriker för att han för tre decennier sedan åt middag med Pol Pot.

”Jag har tänkt skriva om detta för länge sen. Men uppriktigt sagt trodde jag inte att nån längre brydde sig”.
Även på den punkten inser Gunnar att han hade fel. Med utställningen och boken ”Middag med Pol Pot” skapar han nya rubriker.
Det är mycket bra.
Det är något ruttet med bilden av Kampuchea som fortfarande stinker. Även efter veckans debatt- och ledarsidor finns det stenar att vända på. Här är en:

”Tyvärr handlar det om fler än bara Jan Myrdal”, skriver Per Gudmundson i en av veckans bästa ledare. Jag tror att Gudmundson har rätt på fler sätt än han själv inser.

Men på en punkt är han ute och cyklar: Jag tror att han missar någonting väsentligt, när han hävdar att Gunnar Bergström 1978 ”valde att inte se folkmord, slaveri, tortyr och barnarbete”.
Enligt min mening var det värre än så.
När Gunnar Bergström väl hade valt att tacka ja till Pol Pots bjudresa, hade han inte längre något val.

Min enkla hypotes: Hade Per Gudmundson varit gammal nog att bli inbjuden till de röda khymererna 1978, skulle inte heller han ha sett folkmord, slaveri, tortyr och barnarbete.
Detta oavsett hur mycket unge Per putsat sina ljusblå linser. Ideologiska glasögon är helt enkelt inte en tillräcklig förklaring.

Vittnesmål från inbäddade journalister lärde vi oss vara mycket skeptiska till under Irakkrigets första år. Västmedier reste med USA-trupper och såg bara jublande irakier. Den hopplöst segervisse Bagdad-Bob blev å andra sidan en symbol för den andra sidans PR-bild.
Sanningen var en annan och kriget pågår fortfarande.
Någon diskussion om inbäddades rapporter minns jag inte att vi förde år 1978. Om det fördes en sådan debatt borde jag minnas det. Något år senare skulle jag bli chefredaktör för Gnistan – den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.

Gudmundson och andra hävdar att Myrdal & Co valde att blunda för vad de såg, eller till och medvetet ljög om vad de såg i Kampuchea.
Det är ett stickspår. Det är värre än så: det är exakt den diskussionen Jan Myrdal vill ha.
”Jag såg inget folkmord”, konstaterar Myrdal i Aftonbladet 28 mars 2006. Och det mantrat hållar han fast vid.
”Jag såg det jag såg”, upprepar han som ett mantra och slipper därmed besvara de viktiga frågorna om vad han inte såg och varför han inte tycker att det är hans sak att diskutera det han inte såg, men som alla andra sett i tre decennier.

De rosa Maoglasögonen är inte en tillräckligt bra förklaring. Det intressanta är inte om Jan Myrdal, Gunnar Bergström och de andra två i delegationen såg vad de såg 1978, vilket jag är helt övertygad om att de gjorde, utan att Myrdal under alla år aldrig diskuterat problemet att han och de andra var inbäddade på bjudresa i krigshärjat land.
Han nöjer sig med sitt mantra: ”Jag såg vad jag såg”.
 
Jan Myrdal har en respektingivande
förmåga att se och beskriva hur historien upprepas, ibland tragiskt storslaget, ibland tragikomiskt och fjuttigt.
Istället för patosfyllt moraliserande om Myrdal ljög eller inte ljög om det han såg, vore det mycket intressant att höra Myrdal diskutera fenomenet inbäddade vittnesmål.

Går vi till läggen, som Myrdal brukar säga. Exemplen är många. Från europeiska intellektuellas bjudresor i 30-talets Sovjetunionen, Sven Hedins och andras vittnesmål från 40-talets Nazityskland till de franska kolonialjournalisternas rapporter från Indokina och Nordafrika på 50-talet.
Segervissa amerikanska journalister på pr-resor till södra Vietnam i början av 60-talet ¬ innan taket i hotelbaren rasade in.
Dito bjudresor till Kina, Kampuchea och Vietnam och Kuba på 70-talet. Vittnesmål från av Sovjet inbäddade journalister i Afghanistan på 80-talet och skönt inbäddade reportrar i Ray Ban-glasögon och amerikanska skyddsvästar i Irak på 90-talet.

Vi känner igen lössen på gången. Den pinsamma sanningen är att det stora flertalet, som under årens lopp deltagit i dessa pr-resor, alltid såg vad de såg och därför rapporterade vad de såg. Problemet är inte att vi – jag deltog själv i två bjudresor till Kina – blundade eller bar glasögon, utan att vi bara såg det vi såg, nöjde oss med att beskriva det vi såg, förväxlade det vi såg med sanningen och därför målade en potemkinkuliss utifrån det lilla vi sett.

För en intellektuell europé är det illa nog. Eller snarare: det är mer pinsamt än att skylla ifrån sig på sina glasögon och ”grupptryck och tidsanda”, vilket reklamen för Middag med Pol Pot försöker få dig att tro att Gunnar Bergström och vi andra var utsatta för på den tiden.

Efter ovanstående randanmärkningar återstår det absolut viktigaste: Gå och se utställningen på Forum för levande historia! Det vikigaste som hänt i museumsvängen på senare år.
Adress: Stora Nygatan 10 i Gamla Stan. Läs Gunnar Bergströms bok och tänk själv!

PS. Apropå falsk historieskrivning påpekar Peter Idling Fröberg att Forum för Levande historia i sin reklamfilm illustrerar Pol Pots övergrepp med en bild som tog först den 22 augusti 1979, det vill säga mer än ett halvår efter att Pol Pot hade störtats.
”Mycket kan man lasta Röda khmererna för”,
konstaterar Idling Fröberg som själv skrev den bok Gunnar Bergström hade tänkt skriva redan för tre år sedan, ”men den efterföljande svältkatastrofen berodde i huvudsak på de invaderade vietnamesiska truppernas oförmåga eller ovilja att släppa fram internationellt bistånd”.
Ändamålet helgar medlen? Eller ska vi skylla även denna lapsus på någons färgade glasögon?

Det här är min uppfattning. Jag utgår från att du tycker nåt annat än jag. Skriv gärna en kommentar. Skriv gärna under ditt rätta nam. Vi står för våra åsikter, eller hur? Vill du läsa om roligare saker (t ex om det här att knulla) så tryck här. Äntligen fredag!
 

F.d Gnistanredaktören Peppe Engberg är stående krönikör på Dagens PS sedan 2003. Hans egen uppgörelse med kommunismen (inkl Pol Pot) finns dokumenterad på Kungliga biblioteket och hos Arbetarrörelsens arkiv.

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS