Fyra av Sveriges tyngsta företagsledare gick i lördags upp på den offentliga scenen. Deras utspel är svårbegripligt - om man inte kan pjäsen. Vad det handlar om är en riktig långkörare, en över tre decennier gammal politisk teater. Men ve den som nämner det förhatliga k-ordet!

Krönikörer

Carl-Henrik Svanberg , Ericsson, Leif Johansson, Volvo, Hans Stråberg, Electrolux och Anders Nyrén, Industrivärlden. Mycket tyngre än så kan det inte bli när fyra industriledare skriver en debattartikel i Dagens Nyheter. Rubrik: ”Energipolitikens låsning snarast måste brytas upp”.

Artikeln är en svårbegriplig floskelkatalog om man inte vet vad det egentligen handlar om. Kärnkraft.

Ordet är så laddat att det helst inte bör nämnas på den offentliga scenen.

Det blev Magnus Hall, VD i Holmen varse i början på september. I en debattartikel i Dagens Industri presenterade han det nybildade kraftbolaget Bas El som ägs av SCA, Stora Enso och Holmen. Företagen vill bygga egna kärnkraftverk i Sverige. Förebilden är Finland där världens största kärnkraftreaktor nu byggs i ett konsortium där finska basindustrier är med.

Omedelbart blev han åthutad av Irene Wennemo, näringspolitisk chef på LO: ”Väldigt viktigt med ett samhälleligt inflytande för att få acceptans för kärnkraften.”

Hon vet vart vindarna blåser. De är så starka att det inte behövs någon PR-guru för att förstå att man just nu ska mumla i skägget som de fyras gäng i DN. Att tillåta industrin att själva bygga kärnkraft är för magstarkt. Det får inte sägas.

I verkligheten går LO och näringslivet hand i hand. Lagom till Almedalen skrev Irene Wennemo en flammande appell för kärnkraften i Svenska Dagbladet tillsammans med Jan-Henrik Sandberg, Pappers ordförande, Annika Lundius och Birgitta Resvik, bägge Svenskt Näringsliv. Spetsen var riktad mot de kommuner som nu bygger biobränslepannor. Att elda ved slår nämligen mot svensk skogsindustri som i fjol genererade 128 miljarder i exportinkomster.

Så här kommer det att fortsätta. Det handlar om en flitigt spelad pjäs, en riktig långkörare. Magnus Halls repliker ingår också i manus. I höst är det han som får spela pjäsens svarta får och läxas upp av LO. Men allt är politisk teater. Innan ridån går ned för sista akten kryper näringslivet och fack i säng med varandra.

Det kan bli århundradets inrikespolitiska teater. Kärnkraften skär både mellan och genom partierna och bidrar exempelvis till den interna s-kritiken mot Mona Sahlin. Att hon bildar allians med Miljöpartiets Peter Eriksson och Maria Wetterstrand irriterar kärnkraftsförespråkarna inom LO och partiet. Men det sägs inte offentligt. Nämn inte det förhatliga k-ordet!

Ett beslut kan vänta några år. Uppgraderingen av de befintliga kärnkraftverken bidrar till ett elöverskott närmaste decenniet. Därför hör vi sällan statsminister Fredrik Reinfeldt använda k-ordet.

Men de tio svenska reaktorerna är idag medelålders, 23 - 36 år gamla. En ny reaktor kan med uppslitande politiska strider och överklaganden ta över ett decennium att få på plats. Att ersätta de tio, kanske också bygga fler som arbetsgivare och flera fackliga representanter vill, blir det ett gigantiskt industriprojekt i ett litet land som Sverige.

Kärnkraften svar idag för nästan halva den svenska elproduktionen. Främsta storskaliga alternativet är med dagens teknikläge naturgas från Ryssland och Norge. Men nej, gas kommer inte på fråga! Där är svenska politiker ovanligt eniga.

En ironi i sammanhanget är att miljökrav gynnar kärnkraft. OECD:s energiorgan IEA beräknar att el från ny kärnkraft blir lika dyr som från nya kraftverk eldade med kol- och naturgas. Men om kol- och gaseldarna även måste betala för koldioxidutsläppen förändras kalkylen. Utsläppsrätter på 25 dollar per ton CO₂ leder enligt IEA till en massiv kärnkraftsutbyggnad.

Problemet är att vi inte säkert vet vad ny kärnkraft kommer att kosta i Sverige med våra förutsättningar och en lång och tung politisk process. Det första verket som byggs på decennier i vår världsdel är finska Olkiluoto 3. Bygget är rejält försenat och katastrofalt mycket dyrare än den ursprungliga kalkylen. Magnus Hall drar för säkerhets skull till med 40 miljarder för en ny reaktor. Det kan bli mycket dyrare än så.

Ett är säkert, elen blir inte billigare i framtiden. Kunde jag köpa några gigawattimar, lagra dem någonstans och sälja om ett decennium så vore min och mina barns pension troligen säkrad. Ett mer realistiskt alternativ för vanliga medborgare är att gå med i en vindkraftsförening.

Tidigare ifrågasatte jag utbildningsminister Lars Leijonborgs förmåga att i kamp med finansdepartementet snickra ihop en stark forskningsproposition. Skulle proppen bli lika mager som den tidigare s-regeringens? Till min glädje hade jag och många med mej fel. När den presenterades i förra veckan visade det sig att satsningen på energi visserligen inte når upp till 1980-talets höga nivå men är ett stort steg år rätt håll. Det gäller också en rad andra områden.

Ett nyckelord är ”innovation”, att forskningen ska ge tillväxt, arbetstillfällen och nyföretagande. I en tidigare krönika har jag berättat om kritiken från riskkapitalister och tillväxtföretag mot den svenska innovationspolitiken. Nämligen att de myndigheter och organ som arbetar med företagsutveckling och exportstöd inte springer åt samma håll. Det bidrar till att vi är dåliga på att omsätta en världsledande forskning i företag, produkter och tjänster.

Här ger proppen ingen hjälp men i en mening står det: ”Vidare avser regeringen att tillsätta en utredning om hur offentliga investeringar kan utnyttjas bättre än i dag för att främja utvecklingen av nya kunskapsintensiva företag.” Det brådskar.