En strid har blossat upp om TV-reportern Elisabeth Höglund. Ska hon få tala på en miljökonferens i nästa vecka? Angreppen på henne sänder kalla kårar efter ryggraden. Antidemokrater finns i rörelser där man minst väntar dem.

Så slogs det då slutligen fast i ett pressmeddelande. Elisabeth Höglund ska visst få prata. ”Hot föranleder inte uteslutning av talare”, skriver reklambyrån Högberg-gruppen som engagerat henne. Det handlar om en konferens i Härnösand kallad Energi- och Klimatforum.

Svansföringen är hög, ”internationell konferens”, ”toppmöte”, ”sprida saklig information och ta upp aktuella frågor och forskningsresultat inom området energi- och klimatfrågor”. Flera intressanta talare ser jag i programmet. Skulle gärna lyssna om jag haft möjlighet. Men toppmöte, det är att ta i.

Vad ska då den kända TV-reportern prata om? ”Energikris och växthuseffekt – vår tids religioner” står det i programmet.

Jag kanske missar några tyngre inlägg hon gjort i frågan. Hittar bara en krönika i Expressen. Den är ett hopkok av fakta och påståenden men ändå tänkvärd då det pekar på något både märkligt och oroande, nämligen att det är locket på när det gäller en vetenskaplig debatt om koldioxidhypotensen. Den har slagits fast av IPCC, FN:s klimatpanel, och säger att människan med 90-procentig säkerhet är ansvarig för den pågående uppvärmningen de senaste 50 åren, samt att utsläppen av koldioxid måste minska drastiskt.

Forskare med avvikande uppfattning om vad som ligger bakom ett varmare klimat har svårt att få pengar, bromsas i karriären och somliga har till och med hotas och trakasserats.

Varför valde inte Högberg-gruppen någon riktig vetenskapare som vågat kritisera IPPC:s paradigm offentligt? En av flera är Richard Lundin, professor i rymdfysik vid närbelägna Umeå Universitet. Eller åtminstone en journalist med breda vetenskapliga kontakter, som Mona Hambraeus vid Vetenskapsradion. Redaktionen har gjort en mycket hörvärd serie intervjuer med IPCC-kritiker. Finns på nätet.

Förmodligen handlar det om pengar. Elisabeth Höglund antas dra större publik, alltså större intäkter. Konferensbranschen är stenhård med små marginaler. Därför behövs dragplåster. Höglund är en kändis, en av SvT:s starkaste nyhetsprofiler och numera engagerad kvällstidningskrönikör. Valet av henne som talare drar ändå ett löjets skimmer över konferensen.

Ännu märkligare är reaktionen mot henne, för att inte säga skrämmande. Mattias Goldman, lobbyorganisationen Gröna Bilister, drar sig nämligen inte för att hota.

Så här står det i ett tidigare pressmeddelande från konferensen: ”Fredag den 19 september vid ett telefonmöte för att diskutera ett eventuellt samarbete, ställde M.Goldman som krav att Elisabet Höglund, som är en av våra föreläsare, skulle plockas bort. Han jämförde hennes åsikter med dem som förnekade förintelsen.” Vidare:

”Om så inte sker före kl 13.00 måndagen den 22 september så kommer han att kontakta samtliga av våra sponsorer samt Länsstyrelsen och Härnösand kommun för att de ska dra tillbaka sitt stöd till vårt projekt. M. Goldman sade vid ett senare samtal samma dag att han redan kontaktat SVT för att de skulle bojkotta vårt evenemang. Det M. Goldman säger till SVT att han hoppar av Energi- och Klimatforum i Härnösand är inte riktigt då han aldrig varit involverad i projektet.”

Det går rysningar efter ryggraden. ”Som att förneka förintelsen”. Avsikten är kanske god men vägen till diktaturer är stenlagda med dogmer som absolut inte får ifrågasättas.

Inbitna kommunister tänker just så här, det vittnar historien och flera hundra miljoner drabbade människor om. Att man bör vakta sin tunga i Teheran och Riyadh vet vi också. Men från en lobbyorganisation som baserar mycket av verksamheten på ideella insatser, alltså verkar se sig som en del av en folklig rörelse?

En religion, det är vad allt fler kritiker kallar koldioxidhypotesen. Med ett modernt språkbruk hämtat från humaniora vill jag hellre använda begreppet En Stor Berättelse som inte tar ställning till vad som är sant eller falskt. Här handlar det i korthet om ett hot mot mänskligheten - men med förenade krafter kan vi övervinna det onda och tillsammans skapa en bättre värld.  Mer om det i en kommande krönika.

Att det finns mycket djupare dimensioner i frågan fattade aldrig Sandviks ex-vd Per-Olof Eriksson som i juni vågade ifrågasätta koldioxidhypotesen i Dagens Industri med några spridda vetenskapliga argument. I så fall hade han avstått och sluppit löpa gatlopp.

Han stödde sig på den forskning som slår fast att klimatet ständigt förändras i ett längre perspektiv. Efter istidens slut har det under några perioder varit varmare än idag. Bla levde vikingar på Grönland under den så kallade medeltida värmeperioden. Lite högre global temperatur är alltså inte farligt hävdade Eriksson. Om man lyssnar på några av de CO2-kritiska vetenskapsmännen är det tyvärr fel slutsats.

Stora temperatur- och klimatförändringar är normala under en interglacial, alltså perioden mellan två istider där vi nu lever. Problemet är att mänskligheten byggt fast sig i infrastrukturer som hotas av dessa variationer. Höjs exempelvis havet några meter drabbar det miljarder människor och storstäder byggda för nära havsytan läggs under vatten.

Att minska utsläpppen av CO2 är något som bör tas på fullaste allvar så länge som vetenskapen inte enats om motsatsen, om någon undrar vad jag själv tycker. Och skulle CO2-hotet visa sig vara överskattat, eller att sambanden är mer komplexa. Ta ändå ambitionerna på fullaste allvar, alltså att minska det totala beroendet av fossila bränslen och gå mot hållbara, gröna energisystem och infrastrukturer.

Ett skäl: Vi kan ha akuta problem alldeles runt hörnet. Förre ambassadören och nuvarande säkerhetspolitiske experten Ingolf Kiesow talade nyligen vid Nätverket Olja Gas om hur USA, Ryssland, Kina mfl länder i rask takt bygger allianser och mobiliserar flottor för att skydda sina oljeintressen. Det gav också rysningar efter ryggraden.

Det säkerhetspolitiska läget kring oljan har blivit allt mer instabilt efter Irakkriget. Idag när finanskrisen lamslår världen är det ingen prioriterad fråga. Men när konjunkturen vänder uppåt och världen ropar efter mer olja kan de politiska motsättningarna kring energiförsörjningen snabbt förvärras på ett mycket otrevligt sätt.