Veckans Affärer har gjort en av de mest omfattande granskningarna av den bransch som rekordsnabbt växt upp inom vård, skola, omsorg de senaste två decennierna. Och resultatet blev inte riktigt det vi väntat oss.

Pontus Schultz ”Är det någonstans det finns en bubbla inom riskkapitalindustrin så är det inom vård och omsorg”.

Det säger en riskkapitalist som pratar anonymt med Veckans Affärer. Han har inte investerat i någon av de satsningar som görs för att bygga stora vård- och skolkoncerner i spåren av avregleringarna. Skälet är enkelt. Bolagen är för dyra, vinstpotentialen och därmed värdeutvecklingen för låg och den politiska risken är för hög.

I dag är i stort sett alla av de stora vårdkoncernerna och flera av de största skolkoncernerna ägda av private equity. Flera av dem har dessutom sålts i ett eller till och med två led från andra private equity-bolag, visar Jonas Malmborgs genomgång. När sådana investerare kliver in i ett bolag är målet att det genomsnittligt ska avkasta 20 procent om året, med andra ord fördubbla sitt värde på den femårshorisont som de flesta har på sitt ägande. Det exakta värdet som satts på bolagen som köpts och sålts de senaste åren är nästan omöjligt att få fram, eftersom det inte finns någon insyn i private equity-fondernas affärer. Men man kan anta att när bolag som Polaris förvärvade skolkoncernen Pysslingen sommaren 2009, för att sedan sälja den till Academedia bara två år senare, är det för att värdeökningen gått ännu snabbare. Det har i sin tur drivit upp värderingsmultiplarna. VA:s källor pratar om p/e-tal på 14-15 (återigen siffror från dem som valt att inte investera), betydligt högre än andra bolag som private equity-bolagen handlar med. Det andas en tro på snabb framtida tillväxt och goda vinstutvecklingar.

Och på ytan stämmer nog den analysen. Ålderspyramiden sväller betänkligt de närmaste åren, vi kommer både bli fler äldre, leva längre och behöva mer vård. Hittills har också avregleringen ökat snabbt. Men när man gräver djupare i siffrorna är det inte självklart att tillväxten ger ökade marginaler. Tvärtom har det visat sig svårt att öka produktiviteten dramatiskt utan att sänka kvaliteten. I administrationen går det att skära, absolut, men en sammanställning av forskning på området som Läkartidningen gjort visar att effektivare administration i privata bolag tenderar att ätas upp av högre löner och bonusar i samma företag.

Det är inte heller självklart att tillväxten på marknaden, att vi blir äldre, automatiskt översätts till mer pengar till bolagen. Vi måste i samhället producera varje krona vi ska konsumera i vård och skola, oavsett om den drivs i privat eller offentlig regi. Den nöten är inte knäckt och mycket pekar på att det också kan komma att pressa marginalerna i industrin.

Lägg till detta den politiska risken, som hittills uppenbarligen inte haft någon plats i de nya ägarnas kalkyler. Trots att det helt uppenbart är en faktor i den här sortens företag. Vilken kommun kommer låta Carema vinna en upphandling de närmaste åren? Och vad gör det med värdet på bolaget?

Privatiseringen har gått rekordfort. Exakt hur snabbt är det ingen som riktigt vet, eftersom utförsäljningarna inte finns samlade någonstans, utan är delegerade till kommunal och landstingsnivå. Men i storleksordningen en femtedel av svensk välfärdssektor drivs av privata bolag, en marknad motsvarande 185 miljarder kronor. Om året.

När VA inledde den här granskningen trodde vi nog att vi skulle hitta en bubblande tillväxtbransch där ägarna skar guld med täljknivar. Så ser inte verkligheten ut. Nu funderar både ägare, politiker och entreprenörer över hur ett nytt handslag om en ny svensk modell egentligen ska se ut. Vilka spelregler som ska gälla när marknad och samhälle gemensamt ska ta sig an framtidens stora samhällsutmaningar.

Pontus Schultz är publisher för Veckans Affärer och stående krönikör på DagensPS.se.