Pontus Schultz I våras var jag på Vattenfalls 100-årsmiddag i Stadshuset. Det var en mycket märklig tillställning. Visst, hela näringslivseliten var mangrant på plats, det var pampigt och galamiddag i Blå hallen. Kungen berättade om när han varit med på invigningar av vattenkraftverk i 12-åldern. Men det fanns något annat också, något nästan ovärdigt för ett 100-årsjubileum.
Ni vet hur det är med människor som har dåligt självförtroende och är så där nästan strykrädda i sociala sammanhang? Så man nästan kan lukta sig till rädslan? Så var det med Vattenfall på den här festen. Loa Falkman underhöll och läste en dikt, en dikt om hur allt ont som hände i samhället var Vattenfalls fel.
”Ni kanske tror att den här är skriven i dag”, frågade han retoriskt.
Det visade sig vara en dikt av Alf Henriksson från 1970-talet. Vi skrattade lite besvärat. Maud Olofssons statssekreterare Ola Alterå höll ett hyllningstal som innehöll så många uttalade och outtalade brasklappar att vi alla stirrade ner i bordet och famlade efter avecglaset.
Jag satt bredvid en av Sveriges tyngsta varumärkesexperter och vi konstaterade båda att detta troligen inte bara var lite pinsamt, utan tecken på något som är direkt farligt för både varumärket Vattenfall och verksamheten.
Ett halvår senare kan jag bara konstatera att det var en tämligen riktig analys.
Just nu hängs Vattenfalls ledning, med Lars G Josefsson högst i jakten på skyldiga.
Men det finns många usla kockar i denna smutsiga soppa. Regeringen och oppositionens ivriga försök att frånsäga sig allt ansvar för de beslut som satt Vattenfall i det läge man är i, är hycklande, patetiskt och har väldigt lite med verkligheten att göra.
När Vattenfall gjorde den kontroversiella och, måste man ändå säga, märkliga investeringen i fossilbränslemonstret Nuon pratade jag med en hög tjänsteman på näringsdepartementet. Jag försökte förstå hur en centerpartistisk minister med miljöprofil kunde driva på för att sätta 100 miljarder kronor i nordeuropeisk kol- och gaskraft.
”Det är ju bra business”, förklarade tjänstemannen entusiastiskt. ”Vi kan ju inte låta bli att göra en bra affär.”
Här någonstans finns hela Vattenfalls problem. Ägaren staten har varit extremt dualistisk till bolaget, ungefär samma relation som man alltid haft till Svenska Spel. Man gillar vinstmiljarderna, men vill inte behöva försvara verksamheten, oavsett om det gäller kärnkraftsreaktorer, europeisk expansion eller kol- och gasinvesteringar. Därför låtsas man att det också finns ett annat syfte (schystare spel, ledande för klimatomställningen).
Tyvärr är det en omöjlig position, med motverkande mål och en ägare som tvår sina händer. Man kan inte både vara ledande i omställningen till ett koldioxidfritt samhälle och generera maxvinster på kort sikt. I den bemärkelsen har näringsdepartementet, oavsett partifärg på ministern, agerat kortsiktigare än de värsta kvartalskapitalisterna på börsen, under det senaste decenniet. Prioriterat vinsten, samtidigt som man pratat vitt och brett om det andra målet.
En sparkad vd och ett kraschat varumärke senare är det uppenbart att för att återupprätta förtroendet räcker det knappast med att byta Josefsson mot Nuonchefen Öystein Löseth.
Det är dags att dra slutsatserna av den politiska dualismen och dela Vattenfall i två.
Att börsnotera allt utom den svenska verksamheten lär dessutom vara en riktig valvinnare som landet ligger i dag.
Och ger dessutom en ny ledning chansen att driva ett bolag på riktigt.
Pontus Schultz är chefredaktör för Veckans Affärer och stående krönikör på DagensPS.se.
