Det är bara att inse: kungen gjorde det igen. På sitt bakvänt oproffsiga sätt visade han alla landets reportrar, PR-konsulter, krishanterare och medietränare hur man vinner svenska folkets sympati.
Peppe Engberg ”Experterna sågar kungen”, ”Fiasko i älgskogen” och alla andra rubriker till trots. Mediestriden om ”Den motvillige monarken” är över. Kungen gjorde allt fel och därför blev allt rätt.
Om mina närsynta kollegor bara höjer blicken över sina egen falsettjournalistik skulle de upptäcka sanningen: Mediedomstolen har en gång dömt till stening. Och än en gång vänder alla ryggen åt journalisterna.
Jag har hittills inte träffat en enda person utanför medie- och PR-träsket som känner igen sig i mediehysterien kring kungaskvallret. Det är inte så att man inte visste vilken lirare kungen varit. Tvärtom. Kungen är som svenska kungar och prinsar varit i alla tider, häradsbetäckare.
Men än sen då?
Sällan har ett samlat journalistdrev slagit in en så vidöppen dörr!
Därför blev kungens motvilliga framträdande i älgskogen en så lysande trumf över dumheten – och författarnas skenheliga prat om att statschefen måste skyddas mot farligt sällskap.
Aftonbladet har helt rätt i att han uppträdde oproffsigt på presskonferensen. Han agerade ogenomtänkt, naturligtvis verkade han nervös och ja: han flackade minsann med blicken.
Vem skulle ha gjort det bättre i samma situation?
”Och med tanke på de rubrikerna så har jag självklart talat med både familj och drottningen. Och vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar”.
Sa kungen.
Och alla som nått könsmogen ålder (utom tjänstgörande reporter) tänkte:
”Så skulle jag också ha sagt”. Eller kanske vanligare: ”Jag önskar att jag också hade vågat säga så den gången när…”.
Jag tror att det är det som är förklaringen. Vi har sett det förr och vi kommer att se det igen: Clinton blev USA: s mest folkkäre president först efter Gylfkriget. Schyman vann svenska folkets sympati först efter att hon kissat på sig.
Exemplen många, lärdomen universell: Vi gillar inte våra politiker för deras förtjänster, utan för deras brister och svagheter.
Detsamma gäller kungen.
Vi gillar honom inte för att han är en perfekt statschef. Vi gillar honom för att han nu och då tycks göra de dumheter som vi själva gör – eller bävar för att vi skulle kunna göra om vi levt ett intressantare liv.
Det gör honom till en folkkär statschef. Veckans krigsrubriker och upphetsade TV-prator har därför än en gång bidragit till att kungen sitter säkert.
Grattis hovet!
PS. Bara det faktum att mediernas fokus flyttats från medieskvallret kring kungen till kungens sätt att PR-mässigt handskas med skvallret visar att kungen (och hans rådgivare) är smartare än somliga tror.
Medieveteranen Peppe Engberg är stående krönikör på Dagens PS sedan 2003.
