Idag finns det många beslutsfattare och nästan lika många chefer, men knappast några förtroendevalda och nästan inget förtroende. Och därför skiter det sig för så många Carl-Henrik Svanbergare, som så länge hyllats som beslutsfattare och chef att de glömt att deras jobb är att förvalta ett förtroende.

Peppe Engberg Vilket råd ger man någon som ramlat ner i ett hål?
Svar: sluta gräva!
Svaret är inte mitt, utan fälldes i veckan av min gamle arbetskamrat Martin Engqvist. Ett genial kortkurs i krishantering. Om det är något PR-råd som inte har nått ner i det mörka schakt där Carl-Henrik Svanberg befunnit sig de senaste veckorna, så är detta genialt enkla: Sluta åtminstone gräva!

Jag ska inte strö mer salt i såren. Jag konstaterar bara att det är konstigt att så kallade beslutsfattare ofta framstår som sämst i just den grenen.
Kanske har jag fel.
Kanske är det begreppet ”beslutsfattare” som leder tanken fel. Någon gång på 70-talet ersatte detta begrepp i politiken gamla begrepp som ”förtroendeman” och ”förtroendevalda”. På 80-talet var alla förtroendevalda plötsligt beslutsfattare. 
Eller ännu värre: Makthavare.
Om de inte var ”chef”. För här sker också en glidning. Vi journalister gick som vanligt först i fel riktning. På 80-talet blev den förtroendevalde LO-ordföranden nu kort och gott: ”LO-chefen”.

Idag finns det många beslutsfattare och  chefer och makthavare, men knappast några förtroendevalda och nästan inget förtroende.
Och därför skiter det sig för så många Carl-Henrik Svanbergare, som så länge hyllats som beslutsfattare och chef att de glömt att deras jobb är att förvalta ett förtroende.

Jag tror att det här det gått snett också för Mona Sahlin. Det var Per Schlingmann som i veckan fick mig tänka om varför jag förlorade förtroende för ”S-chefen”.

Ungefär så här: Som politiker ingav Mona Sahlin länge förtroende. Inte för att hon var ”beslutsfattare” och ”chef” – snarare tvärtom. Handen på hjärtat: Kan du komma på nåt politiskt beslut som Mona Sahlin fattat?
Björn Rosengren som politiker minns vi för att han gjorde den svenska statens bästa affär nånsin, när han sålde Telia tillbaka till det aktiespekulerande folket. En rödhårig folkpartist minns vi för att hon gav folkhemmet rätten att sätta upp en Friggebod utan bygglov (tack Birgit, i sommar ska jag bygga en ateljé vid havet, Jabo Funkis 15 kvm).
Men Mona Sahlin?

Trots att jag ingenting minns av Monas politiska beslutsfattande, minns jag att jag hade stort förtroende för Mona. Idag inger hon inte förtroende. Och jag är uppenbarligen inte ensam. Åtta av tio har mindre förtroende för Sahlin än för Fredrik Reinfeldt – trots att en majoritet av oss säger att vi föredrar en rödgrön regering.

När försvann förtroendet? Det var inte Tobleroneaffären. Jag har aldrig förstått den våldsamma upphetsningen över denna affär – även om jag till fullo förstår den pöbelförtjusning vi journalister kände när drevet gick. Det var korsfästning, riggad av Per Nuder och andra makthavare i partiet och verkställd av den allmänna mediedomstolen.

Mona Sahlin reste sig ur nederlaget och i mina ögon bekräftar Tobleroneaffären en allmängiltig tes: Politiker blir inte älskade i första hand för sina förtjänster – utan för sin fel och brister. ”Gylfkriget” gjorde Clinton till USAs mest folkkära president. Utan spriten skulle ingen minnas Gudrun Schyman. Mona Sahlin skulle inte ha blivit Mona om hon inte köpt choklad för pengarna.
Jag tror att orsaken är att vi känner igen oss. Det finns en orsak bakom uttrycket: Politics is show biz for ugly people

Vad var det då som hände med mitt förtroende för Mona Sahlin?
Jag träffade moderaternas Per Schlingmann härom kvällen. Vi utgjorde en egen liten sexuell minoritet på Pridefestivalens förfest på Café Opera, om man säger så.
Heteronånting.
Vi stod längst bak i salen och lyssnade. ”Det är så intressant att få vara med på sådana här tillställningar”, sa Schlingmann. ”Man får så många nya idéer när man står så här i bakgrunden och bara tar in intrycken”.
Det var klokt sagt och bekräftar en annan tes. De nya moderaterna har bestämt sig för att bli det Socialdemokraterna en gång var: ett brett folkligt och statsbärande parti.
Med det perspektivet förnyar man ständigt politiken utifrån och in. Inte innefrån och ut, som det är populärt att orda om.

Man behöver inte gilla den politiken – även om jag tror att vi blåsossar känner igen oroväckande mycket mer i den politiken än i den rödgröna valpropagandan.
Där finns ingen förnyelse. Och det är på denna punkt det krävdes en moderat partisekreterare för att sätta fingret på den punkt i tiden där mitt förtroende för Mona Sahlin knäcktes:
”Det var när Sahlin backade från sitt beslut att bygga alliansen med Miljöpartiet och gav efter för den falang som krävde att Ohly skulle vara med, eller hur?”

Helt rätt! Och Schlingmann vred om kniven i vänsterhjärtat:
”När jag hörde om Socialdemokraternas och Miljöpartiets utspel blev jag riktigt orolig”, sa Schlingmann. ”Sedan fick Sahlin direkt backa för LO och det är jag glad för idag”.
Det kan han säga!

Jag tänker så här: En allians mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade inneburit ett rejält alternativ till den radikala omgruppering som Schlingmanns Nya Moderater drivit fram på den borgerliga sidan.
Nu blev det inte så. De rödgröna kompromisserna kan möjligen ge en valseger 2010. Men Mona Sahlin förlorade i samma stund det förtroende hon bara två dagar tidigare hade förtjänat för att hon verkligen såg ut att våga peka ut en ny väg för den socialdemokratiska politiken.
Följaktigt straffas hon med sämre förtroendesiffror än vad hennes föregångare hade.   
Liksom Carl-Henrik Svanberg fortsätter hon att gräva den fördömda gropen djupare.

                                                                    ***
Centerpartiet är partiet som förlorat sin profil under regeringstiden. Med kärnkraftsomröstningen står det klart att den enda ståndpunkt man står fast vid är att man ändrat sig. Och det är ju bra.

                                                                    ***
Bröllopet har inga effekter på svensk export. Hotellrummen står tomma i Stockholm. Folket uteblir på förfesterna. De enda som inte tvivlar på att detta är en händelse vi alla vill veta allt om hela tiden är journalisterna, som inte fattar varför hotellrummen står tomma.

                                                                    ***
PS. Det händer roliga saker också. I veckan som gått har vi firat två (2) duktiga studentpojkar. Jag fick vara med och fira Mats Bergstrands 50-årsdag. Min kompis författaren Thomas Kanger har kommit hem från Vietnam efter åtta månader – han sitter i fåtöljen bredvid och pillar med sin nya bok.
Jag träffade Safura på Café Opera (nu toppar hon Tysklandslistan!) och fick klart för mig att kamrater i vårt musikbolag Zephire ligger bakom årets Pridelåt. Grattis Ulf, Peter och Ankie!

Nu ska jag fira redaktör Björn Vingård, som blir pensionär i sommar. Under 40 korta år har Björn varit en tillgång för Bonniers, läsarna och oss som haft förmånen att jobba med pojken.
Tiden går fort när man har roligt. Och det har vi haft.
 

Medieveteranen Peppe Engberg är förtroendevald krönikör på Dagens PS sedan 2003.