PR-konsulter har dåligt rykte bland allmänheten. Det hävdas i en ny rapport från United Minds. Det omdömet gäller uppenbarligen inte bland politiker och journalister. Allt fler drömmer om att slutförvaringen ska ske på en framgångsrik PR-byrå. Min slutsats efter ett halvår i branschen: Jag skulle aldrig anställa mig själv.
Peppe Engberg Dilemmat, det stora: Maktdelningen är demokratins fundament. Den lagstiftande, den dömande och den granskande makten är tre maktcentra, som förväntas balansera varandra.
I Sverige sitter de två första säkert. Både politiken och domstolsväsendet upprätthåller sin självständighet genom att dess finansiering är säkrad.
Den granskande makten däremot eroderar, ty ingen vill längre betala för granskande journalistik. Igår avslöjade Bonniers alla namnen på de nominerade till Stora Journalistpriset. Tragikomiskt nog sker det samma vecka, som Bonniers största tidning får en ny chefredaktör och vd.
Det börjar illa. På sin första arbetsdag drar Gunilla Herlitz fram stora slaktarkniven ur handväskan. Tidningen är i kris. Alla journalister tvingas leka hela havet stormar om allt färre stolar.
Den massakern har pågått länge i hela mediebranschen.
Alla hyllar den granskande journalistiken. Ingen vill betala för den. Absolut inte Bonniers och andra medieägare. De sysslar med medier för att tjäna pengar, inte torska stålar.
Alltså sitter ingen säkert. Utom den statskontrollerade mediemakten, vars finansiering (så här långt) är säkrad och indexreglerad. Även här är det dock den granskande journalisten man drar åt svångremmen på.
Det uppstår ett mentalt tomrum. Men det syns inte. Ty det tomrum som uppstår fylls med billigare varor: Redan förpackade ”nyheter” och livsstilsmaterial, som via PR-byråerna väller in över alla medier – efter att ha bläddrat i dagens tidningsskörd undrar jag om inte PR-branschen behöver tidningarna mer än vad läsarna gör.
Gratis textreklam och resten är underhållning, underhållning, underhållning. Och det är svårt att vara rolig – vilket TV4:s Nyhetsankor snabbt insåg när kanalens mest erfarna reportrar nyligen äntrade Berns upplysta scen. Det slutade med fiasko.
Vad återstår? Med Lena Smedsaas har vi alla svaret: PR-branschen here I come!
Någonting har hänt med detta vi kallar PR. Förr var landshövdingeposten slutmålet för ärrade politiker. Med Göran Persson vet vi att slutförvaringen numera sker i PR-branschen. Och här möts makten och dess granskare återigen. Bokstavligt talat! På JKL:s lönelista står nu både Göran Persson och den före detta TV4-reportern Lena Smedsaas.
Och Smedsaas är inte ensam.
Även Sveriges mest inflytelserike debattredaktör, Mats Bergstrand, lämnade DN debatt för att lära makthavare tackla den granskande makten hos JKL.
De senaste veckorna har transferfönstret stått vidöppet mot media. De namnkunniga läser vi om: Barbro Hedvall går från DN:s ledaravdelning till Burson-Marsteller. Sakari Pitkänen, den traditionelle murveln personifierad, lämnar Metro för Prime.
Radiorösten Willy Silberstein går från Ekot till Kreab.
I PR-branschens farmarserie sker motsvarade övergångar som på fina gatan. Och de som inte får plats, de gör som Linda Skugge: blir sin egen PR-byrå.
Ty även journalistens karriärstege har förflyttats i sidled. Förr blev goda reportrar alltför ofta dåliga redaktörer, i värsta fall även försupna dito. På 70-talet öppnades en ny karriärväg.
Nils Ingvar ”Ludde” Lundin och andra reportrar tröttnade på att gräva där de stod, ty den myllan var ofta mager.
Jobbet som informationschef i näringslivet var bättre betalt. Betydde status och dessutom närkontakt med den makt, man bara pennfäktades med på redaktionen.
Liksom fackföreningsledare blir de värsta personalcheferna, visste naturligtvis Lundin & Co hur man desarmerar gamla kollegor. Efter 40 år som krishanterare för bl a Wallenbergarna tilldelas Lundin i dagarna informationsbranschens finaste utmärkelse, Rubinpriset.
Grattis Ludde!
Tyvärr har inte alla ex-journalister varit lika framgångsrika. Tvärtom! Av bra reportrar blev det i många fall beklämmande dåliga informationschefer. Frid över deras minne – idag räcker det inte att ha jobbat som murvel för att bli informationschef. Du förväntas kunna någonting också.
Däremot har det alltså öppnats en annan dörr för journalister som tröttnat på att granska makten: PR-kontorets danskdesignade dörrar i borstat stål.
Och då är vi framme vid det stora problemets flyktiga skugga på väggen: Vi vet vart många bra journalister tar vägen – snart vet vi var alla dåliga PR-konsulter kommer ifrån?
Ur journalisternas synvinkel är sidbytet logiskt.
PR-branschen växer, journalistiken krymper. Man behöver inte ha Jan Guillous ego, för tycka att journalistlönen är för låg.
Och vem är okänslig för smicker? Hittills har PR-konsulter älskat journalister lika mycket som de senare föraktat konsulterna.
Frågan är dock om inte detta sado-masochistiska förhållande slutat i kristerapi.
Står du i valet och kvalet att försöka vinna Stora Journalistpriset – eller bli PR-konsult?
Tänk på det här: En bra journalist är inte med nödvändighet en bra konsult. Många namnkunniga journalister är namnkunniga, för att de haft bra kontakter med makthavarna, snarare än förankring i den konsumerande allmänhet som flertalet PR-byråer arbetar mot för sina kunders räkning.
Två saker lär man sig direkt: Vi som varit exhibitionistiska åsiktsmaskiner i medievärlden får finna oss i att i PR-branschen ligger allt ljus på kunden.
Och mer basalt: även här är finansieringen central. Men det kommer ingen månadslön på det egna kontot om du inte kan det här med att ta betalt av kunden.
Det är de flesta journalister dåliga på. Då hade vi blivit annonssäljare istället.
För att summera: Som relativt nyblivit entreprenör i just den bransch som nu köper in begagnade journalister, har jag faktiskt svårt att se rekryteringarna som annat än dyrköpt reklam för kringvandrande Potemkinkulisser och överbetalda historieberättare.
Detta i en bransch som har stort behov av innovatörer som inser, att i det här jobbet handlar det om att få snurr på andras hyllor.
Utan by-line.
Skriver alltså en sliten skriftställare som nyligen fått vara med och startat en PR-byrå. Självinsikt kallas det. En mer stringent version av ovanstående publicerades i veckan i Expressen.
Och så veckans mindre uppmärksammade nyheter:
VECKANS GAMMELMEDIA: Facebook.
Först den veckan förstår jag varför allt fler allt äldre bekanta dyker upp i min Facebook.
Här är förklaringen varför unga skyr Facebook: tryck här.
VECKANS FARVÄL: Svenska Hollywoodfruar har lämnat oss i den grå vardan. En del saker minns vi länge. T ex hur blonda fru Mari Montazami förklarar för Amelia, varför hon pratar som tjuren Ferdinands mamma.
– Jag pratar långsamt för att jag tänker för fort, så jag hinner inte med snacket, så att säga…
Fattar du?
I samma tidning knyter Calle Norlén ihop vår gamla och nya världsbild, genom att lägga en pratbubbla i Anna Ankas mun:
– Kajsa Anka är min kvinnliga förebild. Jag går alltid med stjärten bar för att glädja min man.
Vi saknar er redan!
VECKANS GRATTIS.1: Bokförlagen har det motigt. De små förlagen klagar över att Bonniers tränger ut dem i kylan. Och Google hotar alla med att ge ut allt på nätet.
”Sist in, först ut” gäller dock inte här. Den ende som tycks tro på framtiden är Beijbom Books, nykomligen som bara existerat 2 månader, men ändå skapat stora rubriker med bl a Björn Ranelids nya.
I veckan fick min kompis Carl Beijbom även bra textreklam för en annan författare i stallet: innu-indianen Rita Mestokosho.
Hon skriver skriver vackra dikter och utkommer inom kort på innu, franska och svenska, i samma utgåva, med exklusivt förord av nobelpristagaren Le Clézio.
Vilket förlag? Beijbom Books!
VECKANS GRATTIS.2: Peter Larsson och Camilla Ellqvist på Delicato, som plockade hem årets finaste 100 Wattare tillsammans med Ogilvy.
– Länge leve långa relationer, muttrar kvinnan i mitt liv, som avstod byråfesten för familjefesten, men mentalt stod på scenen när 100-Wattaren delades ut.
Sorry Peter, jag såg henne först.
PS. Apropå långa relationer lyfter jag på peruken även för min gamle kompis Pontus Schultz, som på 100Wattaren tilldelades årets Bengt Hanserstipendium för "sitt engagemang med att hävda marknadskommunikationens betydelse för näringsliv och samhälle". Om du inte visste det så var Bengt Hanser var en känd reklamman när jag kom in i branchen för 20 år sedan.
(Om du undrar ännu mer, så fick jag Hanserpriset för tio år sedan).
Trevlig helg. När du läser det här är jag i Berlin (sitter just nu plats 8B hos Air Berlin och pillar i den här texten. Eftersom allt hänger ihop och världen är god så bjuder Air Berlin på en chokladmuffins från Delicato). Nästa vecka vet vi inget om. Men veckan börjar med den oroväckande rubrik på Publicistklubben: Vad vill Herlitz med DN?
Måndagen 9 november 2009, kl 19.30. Café Panorama, plan 5 i Kulturhuset vid Sergels Torg.
Kanske ses vi där.
Medieveteranen Peppe Engberg är stående krönikör på Dagens PS sedan 2003. Han har nyligen startat en PR-byrå tillsammans med riktiga PR-konsulter, Friends Agenda..
