Under en lång sommar på egen bekostnad har jag förändrats: Jag har blivit igin och snål och vill inte vara med och betala för att finansministern ska kunna ge sin fru en finfin morgongåva: friår. Vill du?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Innan jag flöt i väg till varmare vatten skrattade jag när en kompis berättade att hans bonusson (förr sa man styvson) hade beviljats ett friår. Grabben är 24 år och AD-assistent på en reklambyrå. En morgontrött jävla slyngel, som inte ids gå till jobbet. Sa den oförstående fadern och lät som en gammeldags styvfar. Jag log överseende. Stiga upp och gå till jobbet ska man ju inte behöva göra. Det har socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern bestämt. Jobba kan någon annan göra. Om han eller hon vill stå till arbetsmarknadens förfogande, som det heter. Jag till exempel. Eller du. Grabben fick alltså ett friår med lön. Det är min kompis och jag och alla andra skattebetalare som pröjsar. Du? Lite förundrad blir jag när jag någon dag senare hör att en kollega även han har sökt ett friår. Han är 50+, har fast jobb och bra lön. Dessutom har han lönsamt extraknäck på eget bolag. Varför friår? Han är inte morgontrött och inte heller less på jobbet. Han har en lägenhet vid Medelhavet. I sommar har han kommit på att han gärna vill vara i den lite mer. Det måste man ju förstå. Särskilt jag som också har en lägenhet vid Medelhavet. Och som jag gärna skulle bo i året runt. Om jag hade råd. Det finns en skillnad: han tänker bo i sin lägenhet vid Medelhavet – på min bekostnad! Och din. Med 70 procent lön klarar sig min kollega bra. Mat och vin är fortfarande billigare vid Medelhavet. Pengarna räcker till och med till resor och hyran därnere. Ty det bor en affärsman i hans huvud: Han har räknat med att få in lite extrapengar genom att hyra ut sin stockholmslägenhet i andra hand. Även här tackar han politikerna. Bostadspolitiken kan man också tjäna pengar på. Vad han ska göra? Tja, njuta av livet. Solnedgången är vacker från hans balkong. Det har man väl rätt att göra på skattebetalarnas bekostnad? Riktigt förbannad blir jag dock först när jag kommer hem till vårt underbara land och hör att en annan journalistkollega redan beviljats friår. Hon arbetar på landets malligaste morgontidning, för att tala med Jan Guillou. Framför allt är hon är gift med finansminister Pär Nuder – han som varit med och sytt ihop den här idiotreformen! Vilken morgongåvan! Snacka om att leva som man lär – och skörda frukterna av sin egen politik. Jag anklagar ingen av ovanstående personer för att begått ett brott. När det regnar manna från himlen har de försett sig med den silversked politikerna hållit upp framför ögonen på dem. Det är bara en detalj som inte längre passar in: Jag! Me! Jag har kommit fram till att jag under sommaren har blivit ogin och snål. Jag har upptäckt att jag inte har lust att vara med att finansiera det här svindleriet. Varken att en 24-årig slyngel i reklamsvängen ligger kvar i sängen när vi andra går till jobbet eller att två väletablerade journalistkollegor tar ledigt på min bekostnad. Nej, jag tänker inte sluta betala skatt. Hittills i år har jag i år betalt 479 070 kronor, enligt papperen. Och jag betalar gärna ännu mer i skatt till viktiga reformer. Men inte till ett jävla lurendrejeri, som varken ger oss bättre skolor, bättre sjukvård, bättre åldringsvård, bättre vägar eller ett säkrare samhälle! Skit på dig Nuder, jag lämnar nästa meddelande på valdag 2006! PS. I socialdemokraternas partiprogram heter det fortfarande att "människors arbete är grunden för all välfärd och all kultur". Visst. Inför valet bör man precisera vems arbete man menar.