Det börjar dra ihop sig till beslut om den mycket omdebatterade FRA-lagen eller Lex Orwell, som den också kallats. Lagförslaget som riksdagen en gång bordlade kommer upp för omröstning 17 juni.
Viktiga liberala principer står på spel, eftersom förslaget innebär att tele- och datakommunikation mellan människor ska övervakas och lagras, även om personerna inte är misstänkta för något allvarligt brott. Orwells litterära dystopi 1984 är lindrig i jämförelse med verkligheten 2008, men det tycks inte bekymra dagens politikergeneration. Ändamålen helgar medlen. Och den personliga integriteten får lydigt stå tillbaka. Alla tycks utgå ifrån att vi alltid kommer att ha goda makthavare, som vill vårt bästa, och som inte kommer att utnyttja systemet emot oss.
Förutom att sakfrågan är högintressant, så vittnar det spel som försiggått inför åtminstone halvöppen ridå i regeringspartierna om Sveriges riksdags låga status. För alla som följt frågan står det absolut klart att riksdagen i första hand är en samling röstboskap som ska piskas att trycka på den knapp Partiet, oavsett beteckning, anser vara den rätta.
Fredrick Federley, riksdagsledamot för centerpartiet, var den enda borgerliga ledamoten som la ner sin röst förra året. Till Sveriges Radios ekoredaktions uppger han, enligt en artikel publicerad på www.sr.se sajt 26 maj i år, att konsekvenserna av att inte följa partilinjen blev för stora och antyder därmed att han kommer att rösta för regeringens förslag.
Inför omröstningen nu i juni har Federley uttryckt sig så här på sin blogg:
”Vad som kommer att ske den 17 juni? Ja vem vet. Kan ju bli påkörd, sjuk, vara på resande fot, bli gravid eller bara vara där och rösta ja. Vem vet. Den dagen den sorgen.”
Jag gillar Federley. Han har varit en av de starkast lysande stjärnorna inom den unga borgerligheten på senare år. Han har bidragit till att förnya bilden av centerpartiet och han har en träffsäker ideologisk kompass. Jag kryssade honom till och med i valet.
Att han väljer att låta sig tyglas av partipiskan är förståeligt på ett mänskligt och socialt plan, det har garanterat varit tuffa tag och hårda ord i partigrupperna i syfte att skrämma upp oliktänkande. Politiskt och principiellt är hans agerande dock en stor besvikelse. Hur kan en övertygad liberal riksdagsledamot rösta mot sin övertygelse i en så viktig fråga som den om FRA-lagen?
Om det gällde något mindre viktigt rent principiellt så kanske man kunde ha överseende med taktiserandet, men nu gäller det en grundlagskyddad rättighet, rätten till ett privatliv.
Federley är på intet sätt ensam. Det finns fler borgerliga ledamöter som kommer att rösta mot sin övertygelse, eller möjligen se till att de är på någon studieresa den dagen. Det hedrar i alla fall Federley att han så öppet har berättat om sin vånda, men det räcker inte. Till syvende och sist är han och de andra ledamöterna personligen ansvariga för sina röster den 17 juni.
Majoriteten är skör. Federley och de andra skulle kunna stoppa förslaget. De har makt i den här frågan. De är makthavare, och jag misstänker att det är just därför de tänker fega ur.
Om de personer vi väljer inte har någon betydelse, borde vi då inte radikalt kunna minska riksdagens storlek? Varför ska vi finansiera 349 ledamöter om de lika gärna kunde vara sju till antalet, men med röststyrka i förhållande till sitt partis storlek?
Härom veckan kom ett mycket intressant utspel från ett antal representanter i grundlagsutredningen. De pekade på åtgärder för att stärka vår demokrati. Ett av förslagen var att öka inslaget av personval och ta bort den spärr som idag begränsar personvalsinslaget. Det var ett bra förslag. Men om de borgerliga ledamöterna i grundlagsutredningen är för mer personval på lång sikt så är det märkligt att samma partier inte har för avsikt att respektera det personval vi redan har - ja, det var faktiskt 22% procent av väljarna som utnyttjade rätten att personrösta i senaste riksdagsvalet och det påverkade sammansättningen av riksdagen - och låta ledamöterna ställas till ansvar av sina väljare, snarare än av sina partier.
