Catarina Rolfsdotter-Jansson Det ser mörkt ut på klimatfronten. Lika bra att gasa på med stadsjeepen, låta någon annan bekymra sig om eländet. Dom, inte jag. Men vem tusan är dom? Inte är det pessimisterna och domedagsprofeterna, de känner sig definitivt inte manade. De suckar eller rycker på axlarna och är faktiskt smittbärare av sin framtidsdystopi när de menar att någon annan får ta tag i problemen.
Jag träffade en klass gymnasieungdomar som deltog i SIDA: s koncept Zenit nyligen. I en värderingsövning fick de frågan om de trodde att världen skulle vara en bättre plats att leva på om tio år. Det trodde ingen, de flesta ställde sig på platsen som markerade 0 %, några på 25 %. Men på frågan om de själva ville försöka ställde de flesta sig på platsen som markerade 100 %.
Övningsledaren frågade sedan gruppen hur många procent av världens barn som gick i grundskolan. Alla fick svara, siffrorna skrevs upp på en whiteboard. Gissningarna hamnade runt 15-30 %. Svaret är 88 %. Faktum är att arbetet går framåt med de flesta milleniemålen, utom tyvärr bekämpningen av HIV/aids. Fattigdomen minskar, jämlikheten ökar. Det gick ett förvånat sus bland eleverna. Pedagogen från Zenit undrade om det kanske var så att vi hade mått bättre, känt mer hopp och fått mer kraft att personligen göra något om vi visste att allting faktiskt inte är så illa som vi tror. JOOO, svarade eleverna.
De kloka kidsen kom också fram till vad de kunde göra. Svaren kom snabbt och engagerat: Cykla mer, sopsortera, släcka efter sig, duscha snabbare, demonstrera, köpa schysst producerade kläder, handla ekomat, flyga mindre… Gruppen som kändes trött och livlös när de kom fick nu energi. Alla kunde bli vardagshjältar, inte dom, utan jag =vi. Några av tjejerna sa att de vill ha mer positiva nyheter, fler berättelser om människor som gör skillnad, om kärlek och hopp. Ingen mår bra av att känna att vad de gör inte har någon betydelse.
Samma dag träffade jag Sigma-grundaren Dan Olofsson. Han har startat det mycket framgångsrika aidsprojektet Star School i Sydafrika. Att höra honom berätta om hur varje människoliv är ovärderligt och att fler borde prova på hur bra det känns att engagera sig i att hjälpa andra, gav mig massor av hopp. Vilken man! Har man som han mycket att dela med sig av kan man göra mycket, men alla kan göra något.
Även om det ger en minimal klimateffekt att jag nästan alltid låter bilen stå och cyklar runt i Malmö så gör det gott ändå: Jag får motion, agerar förebild för mina barn och kanske för några vänner, sparar pengar och minskar luftföroreningarna. Så är det med alla de små vardagliga val vi gör. De får oss att må bra och gör att vi lever med hoppet om att en schysst framtid för våra barn och barnbarn är möjlig. Att lägga ner och säga att det är kört, eller visa att man tycker att det är kört är att smitta sina barn och ungdomar med samma mörka syn på livet och även göra dem handlingsförlamade. Vill vi visa dem att det enda alternativet är en värld där den egna tillfredsställelsen är målet?
I den världen vill jag inte bo. Jag vill umgås med människor som tar ansvar i det lilla och det stora, som ger sina medmänniskor hopp och visar solidaritet och omtanke med andra. Vi = dom= sant
