

Att:ention Det är precis så skitigt, svettigt och småsunkigt som man kan förvänta sig. Gleason’s legendariska boxningsgym i Brooklyn, New York, har sedan länge världsrykte för att vara den främsta plantskolan för ringens giganter och har hittills varit hemmagym för 126 (!) världsmästare. Här har kämpar, som exempelvis Mike Tyson, Jake ”The Raging Bull” La Motta och inte minst Muhammad Ali, finslipat sina skickligheter i vad som ibland kallas ”mörbultandets ljuva konst”. Det finns ingen annan sport som är så mytomspunnen och romantiserad som boxning. Och innanför de flagnande blodröda väggarna två trappor upp på 83 Front Street frodas boxningsromantiken i så hög grad att stället blivit något av en turistattraktion med en inträdesavgift på fem dollar för nyfikna besökare.
Den här morgonen driver ett gäng med lätt utvecklingsstörda killar runt och tittar förundrat på boxningsskådespelet med sitt ständiga skifte av scener och aktörer. Svarta gettohunkar med magar som tvättbrädor trimmar sina muskler med lösa vikter. Plattnästa proffs bankar på stora sandsäckar. Unga män i bandanas skuggboxas i en ring mitt i lokalen. I en annan ring strax intill sparrar en spinkig kvinna mot en betydligt större man med tunga slag. Poff, poff, poff. En liten knubbig man i sweatsuit (plastoverall som gör att man svettas mycket och därför går ned i vikt) går i cirklande rörelser loss på en speedball. Över alltihop ligger en kakofoni av ljud som kommer från bearbetandet av boxningsbollar, dunkandet av hopprep och stönanden av slag som utdelas och tas emot. Var tredje minut överröstas larmet av en rondklockas ilskna signal. Nej, det är inte bara de utvecklingsstörda killarna som fascineras. Genom åren har åtskilliga modefotograferingar, musikvideor och filminspelningar gjorts i lokalen. Det här är en miljö som erbjuder kittlande bildporr för den som går i gång på boxningens primitiva urkraft. Kanske låter det som en sliten klyscha, - men hit kommer alla sorters människor för att träna – inte bara killar med taskig uppväxt och livsfarlig uppsyn. Alla som tränar behandlas med respekt. Ingen vare sig skrattar eller stirrar på den supersizade medelålders madame som i slow motion daskar på en päronboll med droglikt långsamma rörelser. Gleason’s lyckas med den till synes omöjliga ekvationen att samtidigt vara både stenhårt och tolerant -– ja, faktiskt snudd på trivsamt. Alldagliga hemmafruar svettas sida vid sida med stoiskt sammanbitna sluggers.
För närvarande tränar fyra världsmästare, flera proffs och dessutom många prisbelönta amatörer här. Sedan i februari har även det svenska stjärnskottet, proffsboxaren Åsa Sandell sökt sig hit för att hårdträna med siktet inställt på att erövra världsmästartiteln i damboxning. Och hon är på god väg mot målet, menar hennes tränare Lennox Blackmoore, som fortfarande uppbär ikonstatus i hemlandet Guyana sedan han kammade hem en egen världsmästartitel i mitten av 1980-talet. ”Jag är fullkomligt övertygad om att Åsa blir champ redan i år. Absolut! Nu har hon allt som behövs. Vi vill gärna ha en retur mot Laila Ali. När Åsa mötte henne i december hade jag bara tränat henne i två veckor. Tänk om Åsa fick möta Ali nu. Då skulle hon kunna ge igen, ingen tvekan om saken. Men det är jag inte så säker på att Ali vågar”, säger Lennox.
Åsa Sandell är den 39-åriga kulturskribenten från Skåne som slog omvärlden med häpnad när hon i december förra året ställde upp mot den obesegrade världsmästarinnan Laila Ali, dotter till Muhammad, i supermellanvikt (damernas motsvarighet till herrarnas tungvikt). Före drabbningen var det många förstå-sig-påare som var övertygade om att Ali skulle göra slarvsylta av Sandell. Laila ”She Bee Stingin” Alis statistik var nämligen förkrossande: 21 segrar, ingen förlust. Dessutom hade hon vunnit 18 gånger på knock. Åsa ”The Swedish Sensation” Sandell hade som längst bara gått sexrondsmatcher, i Berlin väntade tio om boxarna gick tiden ut. Och hon hade dessutom bara två veckor på sig att komma i matchform. Nej, det såg inte vidare bra ut för Åsa Sandell. ”Aldrig tidigare har en boxare mött någon annan med så dåliga odds”, menade exempelvis den tidigare proffsboxaren Paolo Roberto. Men han och många med honom missbedömde Åsas kapacitet.
Denna blonda amason med blixtsnabba jabbar, bra fotarbete och räckvidd som en röjsåg bjöd ett överraskande hårt motstånd. Och dessutom visade hon sig vara en duktig ringstrateg. Hon gjorde en imponerande match och ledde på poäng ända till femte ronden då Ali fick en serie hårda träffar och domaren bröt, enligt många bedömare, i förtid. Visserligen var Laila Ali den formella vinnaren, men hon buades ut av publiken trots att pappa legendaren Muhammad satt vid ringside. Åsa hyllades däremot som en vinnare för sitt mod. ”Det var bara att ta chansen när den kom. Jag hade inget att förlora. Utan tvekan har det gynnat mig att jag ställde upp i matchen. Jag har fått ett stort genomslag och de som inte trodde på mig innan har bett om ursäkt.” Och uppmärksamheten har fortsatt. En svensk, snygg kvinna som proffsboxas och till på köpet är kulturredaktör är förstås en given medial succé. Att hon nu satsar på att bli bäst i världen samtidigt som hon är både ödmjuk och trevlig gör ju inte saken sämre. Det har till och med talats om en ”Sandelleffekt” (det vill säga att allt fler kvinnor oavsett ålder börjar boxas) i den svenska boxningsvärlden. Och framför allt har hennes framgångar gett upprättelse åt damboxning, som tidigare hade lite av löjets skimmer över sig. Åsa Sandell har de senaste månaderna ställt upp på otaliga intervjuer men avböjt ännu fler. Bland annat har hon tackat nej till minst tio olika dokumentärfilmare. ”Visst är det är kul med uppmärksamheten, men inom rimliga gränser. Jag vill inte ha någon hängandes efter mig när jag är hemma”, säger hon. Att trivas i rampljuset och att bejaka sin exhibitionistiska sida är en förutsättning för att kunna bli en kommande boxningschampion. Det räcker inte med att kunna boxas bra. Ett fullblodsproffs måste dessutom ha roligt i ringen och inte minst gilla att vara estradör på en upphöjd scen. Att gå en match är blotta sig fullständigt. Det finns ingenstans att gömma sig och det går inte att låtsas. Åtskilliga boxare har svimmat redan när de ”kommit in” och tagit de där så berömda stegen upp mot ringen. ”När jag spelade basket hade jag en sorts rädsla att lyckas. Jag vågade inte ta för mig fullt ut. Nu har jag lärt mig att vilja synas och njuta av artisteriet vilket är en förutsättning för att vinna. I boxning kan du inte stå bredvid, titta på och överlämna ansvaret åt någon annan. Du kan inte ens klia dig på knäet under en match. Du måste vara helt fokuserad, släppa alla tankar, sluta reflektera och det är svårslaget som utmaning”, säger hon.
Många intellektuella har genom åren vänt och vridit på pugilismen och upphöjt den till konstart. Den ständigt nobelpristippade Joyce Carol Oates jämför till exempel en boxares ”totala underordnande av jaget med sikte på önskat mål” med en författares ensamma skrivarvånda. Ernest Hemingway, Lord Byron, Norman Mailer och här hemma Slas, Klas Östergren, Ernst Brunner och Torbjörn Säfve är alla författare som skrivit om boxning. Men så gott som ingen av dem har gått egna matcher. Oates menar till och med att boxningens skönhet, smärta, kamp, nederlag och segrar liknar inget mindre än själva livet. Men Åsa Sandell har medvetet valt att inte distansera sig genom att analysera sönder boxningens väsen. För en proffsboxare som siktar på världsmästartiteln är orden snarare ett hinder för att nå tillståndet av total närvaro som krävs. ”När jag läser intellektualiserande texter kan jag tänka ’Men herregud, det är ju bara boxning’.” Åsa menar att hon har gjort en sorts omvänd klassresa. Från att ha varit en Duktig Flicka uppvuxen i ett medelklasshem i Örebro till att vid närmare 40 års ålder satsa på något så ”ofint” som proffsboxning i USA. Det har stundtals varit svårsmält, även för henne själv. ”Att boxas har inneburit att jag mött hittills okända sidor av mig själv som inte varit alldeles lätta att acceptera. Jag har tvingats att erkänna att jag verkligen har en killer instinct och det har väckt dubbla känslor. Och ja, det är faktiskt en otrolig kick att slå vilket också har varit svårt att stå för fullt ut. Boxningen har förändrat mig som människa och har hjälpt mig att lära känna mig själv, mina begränsningar och tillgångar.” Men hur känns det då att bli slagen? ”Många kan lära sig att slå men att själv ta emot ett hårt slag är inte lika lätt. Men i ringen känns inte smärtan då pumpar adrenalinet och jag vill bara ge igen. När jag efteråt tittar på en inspelad match kan jag tänka ’aj,aj, vad ont det där gjorde’.” Det klart att Åsa är medveten om boxningens mörka sidor och den stora risken att bli skadad. Och det blir hon påmind om varje dag på Gleason’s gym. I det brokiga myllret finns nämligen en person som skiljer ut sig ur mängden. En småväxt kille rör sig hela tiden rastlöst runt i lokalen och säger konstiga saker. Han skuggboxas lite håglöst i en ring, men är mer fokuserad på om någon lägger märke till honom än på sina egna rörelser.
En stund senare står han med öppen mun och tittar förhäxat på Åsa som slår på mitsar med dova slag. ”She’s a doll, she’s a doll. Du kommer att bli känd så det är bara att vänja dig vid uppmärksamheten”, skriker han och kastar slängkyssar åt henne. För mig och fotografen förklarar han att han snart ska börja boxas igen och bara väntar på att få sin licens tillbaka. För tio år sedan var 43-åriga Roberto en hyllad boxare och flerfaldig Golden Globe-vinnare. I dag är han en lallande looser, ett ringvrak och en levande påminnelse om hur farlig proffsboxning är. ”Ja, det är tragiskt. Jag måste tänka att det inte händer mig. Och jag är beredd att betala det riskfyllda priset för att få boxas. Men jag är en bra boxare och det minskar skaderisken. Jag är ingen slagpåse. Men visst, det går inte att bortse från att det till och med finns ett dödligt moment i boxningen. Att själv döda en annan människa vore en fruktansvärd mardröm, det får helt enkelt inte ske”, säger Åsa. Det värsta med boxningen är ändå inte riskerna utan den eviga ovissheten, menar hon. Stora galor som ställs in utan förklaring, och boxare som hoppar av i sista minuten. Nyligen var Åsa och tränaren Lennox Blackmoore på väg till Guyana för att delta i en stor gala som – ja, just precis –- rann ut i sanden. ”Då ville jag sluta boxas. Det kändes så hopplöst. Men annars tycker jag att det är kul att gå till gymmet varje dag. Jag älskar den här platsen med sina excentriker och den råa, taskiga jargongen.”
Åsa har precis lämnat en krönika till Helsingborgs Dagblad där hon hyllar Gleason’s – detta motsägelsefulla boxningseldorado. Trots att hon är tjänstledig fortsätter hon att skriva ”tycktexter” för att få ekonomin att gå ihop. En nödvändighet eftersom det inte finns några större pengar att hämta inom damboxningen även om Åsa numera har en sponsor, vilket hon inte närmare vill gå in på. För närvarande betalar hon drygt 7 000 kronor i månaden för att bo i vad hon beskriver som en sex kvadratmeter stor ”båthytt” i East Village på nedre Manhattan. Åsa Sandell är beredd att satsa allt på boxningen under det kommande året och eventuellt ännu längre. Men tiden är knapp eftersom hon har åldern emot sig. Hon har inte lång tid på sig för att göra boxningskarriär och dessutom vill hon gärna försöka få barn så småningom. En kombination som ser svår ut, i synnerhet som pojkvännen bor i Danmark. Men just nu vill Åsa Sandell leva sin boxningsdröm fullt ut. Det hägrande målet är förstås att få en returmach mot Laila Ali. Och att bli världens bästa boxare. Förstås!
TEXT: GERTRUD DAHLBERG FOTO: KRISTOFER DAN-BERGMAN